Michilicious

Just nu är det massa tankar som snurrar runt i mitt huvud. Tankar om framtiden, tankar om rädsla, tankar om hur livet ska vara, tankar om hur mitt liv är..

Det finns så mycket som jag vill få gjort, så mycket jag vill lyckas med, så mycket jag vill orka göra. Jag har fruktansvärda höga krav på mig själv.. Dom måste jag sänka för att ens orka försöka. För om jag misslyckas växer ångesten. Ångesten av misslyckande, ångesten över vad andra ska tro, hur andra ska döma mig. En ångest jag inte orkar med.

Jag har fått bort min diagnos och det lättade, jag har fått det bekräftat, det jag vetat sen jag fick diagnosen.. Men ändå är det inte bra. Jag vet ju att jag inte är som andra, jag vet att jag inte klarar av vissa saker. Jag vet att jag inte kan allt, jag vet att det någon annan kan gå in och göra för 100% och ändå har energi kvar gör att jag går in för 150% och har 0 krafter kvar efter. Jag stressar upp mig för onödiga saker. Får ångest, ligger i sängen i 2 veckor innan jag ens orkar tänka vad jag vill med livet.

Men vad vill jag då med livet?

Ingen aning. Allvarligt talat.. Jag vill så mycket att jag inte ens vet vad jag kommer kunna eller orka genomföra.
Jag vill bli socialpedagog, ha föreläsningar om mitt liv och kunna hjälpa andra genom mina egna erfarenheter.
Jag vill jobba på behandlingshem med flickor som har samma beteende jag haft och till viss del fortfarande har.
Jag vill jobba med något kreativt där jag får visa mina talanger. Vilket är allt från att måla till att skriva böcker. Allt från att sticka till att klippa hår, göra smycken till att sjunga. Hälften av dessa saker kommer jag aldrig lyckas genomföra, för jag vågar inte. Jag är rädd för att misslyckas, rädd för ångesten som alla misslyckanden skapar..

Jag är personen som väljer att ligga i sängen med ångest. Jag gör det, det kan verka svagt gjort. Men jag är en sårbar konstnärssjäl.. Jag har talanger, fullföljer inget, misslyckas och får ångest.

När jag har ångest skulle jag kunna skriva en bok om jag hade kraften. När jag har ångest skulle jag kunna måla tavlor som representerar mitt liv, tavlor som ingen förstår men som blickar dras mot. Jag skulle kunna spela in en skiva. Men jag gör inget för jag är rädd att misslyckas och då få ännu mer ångest.

Jag är orädd i vanliga fall. Har aldrig dragit mig för att hamna i bråk med dom tuffaste killarna i skolan, är inte rädd för vad andra tycker om mitt utseende, skiter i vad andra tycker om det jag har på mig, kan åka in till stan och vandra runt ensam i kortkjol och linne, prata inför 100 pers jag aldrig sett förut. Det är inget som skrämmer mig. Men att misslyckas, det är något som skrämmer mig så fruktansvärt mycket..

Det finns en sak jag är rädd för.. Och det är kärlek.. Jag är rädd för kärleken för den sårar alltid.. Den första månaden är helt underbar, jag lever för personen jag är kär i och tillsammans med.. Men månaden efter börjar avundsjukan, känslan av att inte vara älskad. Känslan av att alla andra har sårat, så varför skulle inte den här killen också göra det. Känslan av att han förstår mig inte och jag vet inte hur jag ska förklara att det är fel på mig, och vad är det som är fel?

Jag vet inte vad jag har för fel, vet inte vad jag ska säga. Jag vet vad jag gör för fel, men att sen sätta ord på det? Kommer jag någonsin hitta någon som orkar med mig, som älskar mig för den jag är? Jag vet inte..

Min dröm är att få ett jobb, där jag lyckas, ett jobb där jag trivs, där det inte blir långtråkigt och där jag verkligen hör hemma.. Hitta en kille som jag älskar, som älskar mig, som förstår mig och kan hjälpa mig ner på jorden i mina toppar där allt overkligt ska bli sanning, en kille som får upp mig på jorden igen i mina djupaste dalar. Att bilda en familj och bli en bra mamma.. Men som det är idag är allt det overkligt.. Som det är idag kommer inget av det uppfyllas.. Och DET är min största rädsla..