Michilicious

Tänk om man bara kunde säga till någon "titta på mig, vad är det du ser? Är det personen jag en gång vart, det du hört, det du sett. Eller är det personen som jag faktiskt är. Tycker du om mig eller gör du det inte. Accepterar du mig för den jag är? Vad krävs för att bevisa att jag inte är den personen längre. Den jag var för 6 år sen? Är det för jobbigt att förstå att jag också är en människa, som faktiskt haft det jobbigt. En människa med känslor. Som ångrar en del saker som hänt genom livet och hur jag har betett mig. Men kan du inte se förbi det? Se personen jag är idag? En lugn person, som är ganska tillfreds med livet, som gillar att leva, som vill leva. En person som vill ta tag i utbildning och bli något. En person som lägger ner "wild and crazy" och börjar med "go with the flow".. Är det för svårt att acceptera? Då är du nog inte den jag trodde du var."

Känslor är läskigt. Det spelar ingen roll vad det är för känsla.. Det finns faktiskt ingen känsla som jag inte tycker är läskig..

Svåraste känslan är sorg, varför? Ja, ta och börja med att fundera över när man känner sorg. Förmodligen när man är ledsen.. Och att vara ledsen räknas oftast som en svaghet. Inget man ska visa.. Därför går sorg eller ledsamhet över i ilska..

Ilska är jobbigt för mig, det är en av dom känslor som HA skrämt mig mest. Just på grund av den jag har vart. Jag har inte kunnat kontrolera min ilska. Har inte kunnat tygla den och har vart rädd för mig själv. Men har även gjort saker som jag ångrat och då kommer ångesten.

Ångest, är en jävligt flummig känsla egentligen.. Alltså, det finns inga konkreta svar på vad det är.. Och jag måste säga att det är under min ångest jag är som mest rädd för mig själv. I alla fall om jag får ett riktigt kraftigt ångestanfall. För det är i dessa perioder jag har velat ta livet av mig, HAR VELAT.. Inte vill. Men efter att ha pratat med rätt personer så kommer glädjen.

Kanske är det glädjen som jag egentligen tycker är jobbigast. För att jag vet att när lyckan, eller glädjen är slut, så är jag tillbaka på ruta ett.

Det är jävligt jobbigt med känslor. Vi ska inte ens prata om känslorna kärlek och rädsla. För dom två ligger tätt intill varandra i mitt liv. Kärlek och rädsla hör ihop i min värld. Jag är rädd för kärlek. För att hitta någon som faktiskt är bra för mig och inse att jag är värd den personen. Sen att inte tänka för mycket på vad som skulle hända om det tog slut. Det är något jag är bra på. Och jag borde låta bli det. Jag måste bli mer "go with the flow" följa känsloströmmen, låta allt flyta. Tror det skulle gå mycket bättre då. Men jag har ingen aning. Första steget är väl kanske att sluta spekulera i vad som händer i framtiden..

Men aaah, nu till annat. Idag har jag vart hemma hos min mamma.. Linnea min syster på 4, hade klippt älskade älskade Alices hår.. Så det var ojämt och jätte synd om frallanbrallan.. Alice är 2 år.. Och hon hade sånt vackert änglahår. Alldeles jätte blondt och korkskruvslockar. Riktigt fint. Men det hade ju Linnea förstört :/ Så jag rättade i alla fall till det så att hon fick en jämnare frisyr.. Sen klippte jag Linneas lugg. Klippte av drygt 10 cm från Nadja (en av tvillingarna), klippte lugg också. Sen klippte jag Nathalie, (andra tvillingen), så hon blev korthårig. Klippte av drygt 20-25 cm.. Men hon blev riktigt fin i håret. :) Hon sa själv "Nu ser jag inte ut som en tönt längre" och nej Nattis, det gör du inte.. Nu har du en cool tonårsfrisyr :P

Smakade även på årets vinglögg. Den har smaken saffran.. Det var först i eftersmaken man kände saffransmaken .. :P Men den var helt okej :)

Fick inget jävla samtal av den där idiot tanten idag heller.. Så nu hoppas jag att hon ringer imorgon.. Eller aah, klockan är efter tolv. Så senare idag.. :P

Men nu ska jag chilla fett och sen sova..

P&K Michilicious