Jag är vilse i mig själv..

Det har vart riktigt jobbigt den senaste tiden.. Jobbigt med allt.. Det har inte funkat bra mellan mig och Danne. Har vart massa små onödiga bråk, missförstånd och onödigt gnäll.. Jag gillar honom så fruktansvärt mycket, men jag vet inte hur mycket jag ska orka kämpa. Jag ska nu ta en veckas semester från allt och se hur jag känner, vad jag vill och om allt går att lösa. Jag hoppas det, men jag vågar ändå inte tro på något.

Jag vet liksom inte egentligen vad jag ska säga, min hjärna är upp och ner och alla känslor är framme på en och samma gång.. Och jag kan knappt träffa honom utan att bli irriterad.. Jag blir irriterad på honom utan att han egentligen har gjort något.. Men det kan bero på allt som faktiskt har hänt.. Jag är less på att behöva tjata om så självklara saker och ta hand om en person som snart är 30..

Ibland, när jag är ensam sitter jag och funderar.. Funderar på om man har valt helt rätt. Vilka vägskäl man skulle tagit åt andra hållet, vilka man skulle stannat upp i och täk på vad som var bäst.. Saktat ner, backat bakåt. Tittat tillbaka och sett hur allt annat har vart, försökt att titta fram och se hur saker skulle kunna bli, men ändå ha allt det gamla i bakhuvudet. Att sakta, sakta smyga sig framåt igen.. Och sen väl där framme vid vägskälet riktigt stanna upp och tänka om. Tänka om flera gånger. Överväga rätt och fel. Känsla och vilja.

Är det känslan av det underbara som får en att rulla fram, eller är det viljan av att det ska gå!? Känslan av att du kan lita på någon, men viljan av att göra de. Känslan av allt förlorat som gör att viljan blir starkare?

När man sitter fast är det inte lätt att ta sig loss ensam, det krävs en hjälpande hand. Men frågan är, är man tillräckligt stark för att orka ta emot hjälp, eller tänker man låta sig gro fast för att sen slita upp rötterna och slå sig fri?

Svackor, djupare än den mörkaste avgrunden. Osäkerheten, som får en att låta bli. Osäkerheten som gör en så deppig att man inte vet vart man ska titta för att se minsta lilla ljusglimt. Är det mörkret som stänger än inne eller är det viljan som håller en tillbaka..

Är man redo att slå sig fri från känslan, eller ska man hålla tillbaka tills man känner sig redo.. Redo att växa som människa. Men när vet man om man är redo? När vet man att det är dags att slå sig fri? Slå sig fri från sina känslor..

Deppig.. Inte deppig. Glad? Inte glad.. ARG!? Nej inte ens det.. Besviken.. Kanske. Deppig? Aah, förmodligen..
Du vet aldrig vem du kan lita på och förmodligen finns det ingen.. Ingen förutom dig själv.. Och kan du inte lita på dig själv, då är det mörkt.. I mörkret hittar du inte, du är vilse.. Vart ska du ta vägen? Höger eller vänster? Eller ska du stanna upp igen och fundera? Fundera på om du ska stanna.. Eller ska du slå dig fri?

Jag har ett stort moln i bröstet.. Ett moln som täcker känslan.. Känslan av att kunna älska och bli älskad.. Och det förstör bara för mig själv, men det är endast jag som kommer kunna få bort molnet, men vill jag ha bort det?

Jag är rädd, rädd för att veta vad som finns bakom de.. De svarta luddet som hänger kvar i min hjärna skadar mig, mig och de jag älskar.. För det finns ingen som kan hjälpa. Ingen som vet vad de egentligen ska säga när det är som mörkast.. Ingen som kan hjälpa, för att jag inte tillåter de. Jag är livrädd för att älska, för älskar man har man öppnat sin själ.. Och öppnar man sin själ är man sårbar.. Och är man sårbar så kan man såras..

Är jag redo att bli sårad? Jag vet inte.. Och vet inte jag, vem vet då?

Jag är vilse.. Vilse i mig själv. Jag måste slå mig fri och ta mig loss.. Ta mig loss och växa! Måste komma ut ur mig själv, måste se på mig själv ur ett annat perspektiv.. Se mig själv från utsidan och se vad som väntar mig.

Jag måste bort.. Bort från mig själv och mitt liv.. Jag måste ha svar och jag behöver hjälp.. Jag behöver någon med en stark personlighet, någon som kan ge mig svar.. Någon som vet vem jag är och vet vad jag menar.. Jag måste..

Jag ber aldrig om hjälp.. men jag måste, för jag vet inte vart jag är på väg. Och jag vill inte vara vilse, jag orkar inte trampa fel och hamna i avgrunden igen. jag måste stoppa, jag måste upp innan jag är nere under botten och drunknar igen.. Jag har klarat hela hösten och ska klara mig ett tag till..

// Michilicious
Michilicious - Bara för att jag är jag


Skriv dina tankar och funderingar här:

Namn:
Kommer du ofta hit?

E-postadress: (publiceras ej)

Nummer?: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Att lämna en kommentar innan ni går :)
RSS 2.0