Michilicious

Inlägget finns under klippet.



Igår kväll var de en toppen kväll. Jag, Kosken, Per och Lorenzo var ut på krogen efter att jag och Lorenzo kom tillbaka från Värnamo. Träffade typ hela hans familj igår, de var riktigt trevligt! Men i alla fall.. Eftersom att Kosken fyller år nästa vecka så beställde jag in en flarra champange som en tidig present åt honom. Givetvis drack vi alla av den. Men det var liksom till han så att säga. Kvällen var as bra, rolig och det var inge bråk. Helt underbart.

Jag, Kosken och Lorenzo var vaka till halv fem, fem där någonstans och humorn var på topp. Men som sagt va kommer alltid en morgondag..

Jag är inte bakis, som vanligt.. Men jag är jag.. Lätt stött och har väldigt lätt för att bli irriterad och överreagerar på minsta lilla..

Jag är så jävla kär, men jag är så jävla rädd för att sabba allt pga den jag är..

Och jag saknar min mamma. Jag tycker att de är skit kul här nere och jag är omgiven av människor som betyder massor för mig.. Men min mamma är den enda som verkligen förstår mig och finns där för mig. Det har hon alltid gjort hur dumma och idiotiska saker jag än har gjort.. Jag älskar min mamma.. Och det finns många som säger "det ä ingen annans förtjänst än din att du är där du är idag.." Men de stämmer inte.. Utan min mamma så hade jag vart i graven idag..

Jag verkligen älskar min familj även om jag inte alltid erkänner de, eller klarar av dom. Men skulle någon av dom försvinna skulle jag gå under. Och då inkluderar jag även Fredrik (mammas man).. Som jag alltid haft svårt för. Men han har också alltid funnits där. Han har ställt upp och kämpat sen jag var 8 skulle bli nio. Och jag beundrar honom. De kan inte ha vart lätt för honom att komma in i vår familj, med vår bakgrund och med mamma som redan hade 4 barn. Jag tycker de är jävligt stark av honom att han har stannat och ställt upp för oss alla. Även om vissa av oss, mest jag, aldrig riktigt har sett de.

Även om jag själv inte vill erkänna de, så är han nog de närmsta en pappa jag har haft. Plus att han gör min mamma glad och hjälpte oss att komma ifrån donatorn. Så, jag kan inte annat säga än att jag älskar honom för att han alltid har funnits och stöttat och hjälpt oss alla.

Men just nu vill jag bara vara hemma. Vara 6 år igen och kunna krypa upp i mammas famn och gråta. Jag har just sagt till min "bror" att om man är less på allt då har man två val. Fixa upp sitt liv eller göra slut på de. Och jag tänker inte göra slut på mitt liv, för jag vill INTE dö!! Jag vill leva och vara glad och "normalstörd".. Men hur fan fixar man upp något när man inte vet vad felet är?

Nej usch.. Nu ska jag tänka på gårdagen och minnas alla fina stunder här i livet.

P&K Michilicious