Nytt liv med inslag av de gamla..

Nya bekanta, nytt "bostadsområde", nya vänner, en ny erfarenhet. Samma ångest, ilska och besvikelse. Det som är gjort är gjort, det kan aldrig försvinna och dö. Spelar ingen roll hur många år som kommer gå, det som hänt har ändå hänt och kommer förmodligen alltid ligga och skava.. Frågan är hur mycket man ska låta det skava, om man ska låta det skava så mycket att det börjar göra ont för att sen släppa det igen. Eller trycka tillbaka det enda tills det börjar av sig självt som ett irriterande litet skoskav.

Som jag skrev igår så kommer vissa av alla personer jag lärt känna finnas kvar i mitt liv och andra inte. Egentligen känns det fult att säga att jag har lärt känna dom, för jag känner dom inte helt. Men en del av dem. Men sen kan man ju även börja fundera över om man ska börja sortera sin vänskapskrets där hemma. Personer som tar en förgivet till exempel. Eller personer som bara tar och tar och tar men aldrig ger. Personer som bara lovar och lovar för att sen göra något annat utav de. Personer som säger en sak, men menar något HEELT annat.

Jag vet inte ens om jag kommer flytta upp till sthlm igen. Och gör jag de så vet jag inte vart jag kommer bosätta mig. Men frågan är, personer som inte ens kan ha kontakt med mig nu för att jag förtillfället bor i Skövde. Är det något att bry sig om? Ska jag låtsas som att jag är jätte glad när jag kommer hem, träffa dom och krama dom med öppna armar? Eller ska jag stänga in mig och skita i dem på samma sätt som de känns att dom gör mot mig nu?

Jag har ett nytt liv, skaffar nya erfarenheter varje dag. Som idag har jag lärt mig att min ilska faktiskt är lika kraftig som den alltid har vart, bara att jag kan kontrollera den, inte slå till någon, inte slänga ur mig massa dumma ord som jag sen ångrar, bara gnälla på de som är fel. Att jag gjorde fel. Och det känns faktiskt riktigt bra. För bara 3 år sen så hade jag flygit på någon som inte hade med saken att göra, någon som bara råka vara på fel ställe vid fel tillfälle. För att sen gå upp på mitt rum för att förstöra min kropp lite mer.

Jag har inte haft riktig ångest på jätte länge. Men jag kan känna den växa inom mig. Kanske är det rädslan över att det faktiskt har gått så pass snabbt för mig som de har gjort. Ångesten för att det ska gå ännu snabbare när jag väl får börja med badrummen. Rädslan för att bli klar med skolan och den stora frågan "vart tar jag vägen nu?".. Det är så sjukt, så fort jag tänker på att jag ska åka hemmåt så blir det en stor jävla klump i magen, som växer sig större och större för varje sekund som går. Den går att jämföras med en köttbit som man tuggat lite för mycket, som växer för varje tugga och tillslut går det inte att svälja. En sån klump har jag i magen när jag tänker på att åka till Vallentuna, till Stockholm.

I samma veva kan jag komma på mig själv med att sitta och ta på mina ärr, känna med fingrarna över dem och tänka "varför fortsatte jag inte? Jag har inte tillräcklickt många ärr".. Som att jag fortfarande är besatt av min tanke på att jag måste ha ett visst antal ärr på armarna för att det ska kännas bra. Ja, är kommer nu sanningen!

Nej, jag har INTE börjat skada mig igen, tanken har slagit mig.. Men det har inte hänt! Men när jag började var tanken att få ut den psykiska smärtan i fysisk smärta. Sen över gick det till ett beroende, ett missbruk! För att sen bli en tvångstanke i ett missbruk/beroende. Jag vet fortfarande hur jag ville ha det. Jag har de uppskrivet i en bok. Jag ville ha ett visst antal ärr på vänsterarm, ett annat på höger, sen ett visst antal på benen. Och man kan undra varför jag hade det så. Kanske var det bara en anledning till att fortsätta. Men när jag nu lyckades sluta med mitt beroende. Mycket tack vare yngsta sonen i familjen jag bodde i förut. Varför har jag då kvar tankarna?

Aja, palljäveln är i alla fall klar, nu har jag bara prov 3 kvar som sagt va.

Men nu ska jag, Per och Lorenzo åka och handla. Ha en trevlig helg, kanske skriver igen om ångesten får ett infall.

PEACE Michilicious
Michilicious - Bara för att jag är jag
Postat av: Ewa (mamma till 6 döttrar)

Jag tycker du är så oerhört fantastisk som valde att åka till Skövde och starta om <3



Du gör mig stolt!!



Och det finns ju absolut inget som säger att du måste flytta tillbaka till Sthlm!!

Du trivs så pass bra där "nere" så du kan absolut bli kvar där om du vill..



Känn aldrig något tvång på att komma tillbaka hit till stress och tristess <3



Älskar dig <3

2011-06-17 @ 19:26:31
URL: http://tjejmorsan.blogg.se/
Postat av: DTE

Grymt att de går bra, kämpa på :)



De är som man säger att gamla minnen alltid sitter i de är nåt som gör en som person ibland starkare ibland svagare. Men de är och kommer alltid vara där



Lacka till fortsatt i skövde å så :)

2011-06-22 @ 16:24:38


Skriv dina tankar och funderingar här:

Namn:
Kommer du ofta hit?

E-postadress: (publiceras ej)

Nummer?: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Att lämna en kommentar innan ni går :)
RSS 2.0