När ensamheten dyker upp..
.. Så klappar ångesten en på axeln.
Ikväll är första gången på VÄLDIGT länge som jag ska sova utan min man, Lorenzo.
Ikväll var första gången någonsin som vi sa hejdå, utan att egentligen veta när vi ses igen.
Ikväll är första gången jag går och lägger mig för att vakna upp till ensamheten och åter ännu mera ensamhet.
Ångesten som smyger sig sakta, försiktigt men ändå så fruktansvärt snabbt och frustrerande över min kropp, dämpar ljuset i kroppen, får alla ljusa sken att börja lysa med sin frånvaro.
Ångesten som kommer när man verkligen inte behöver den, när man egentligen behöver få må bra, när allt annat känns som om det har legat på havsbotten i flera år för att förmultna och bli till ingenting alls.
Nej, mina kära vänner. Jag har ångest men riktigt så mörkt är det inte, även om det känns så just nu. Lorenzo flyttade idag ner till Värnamo på heltid, där han har sina vänner och sin familj och här sitter jag i min lägenhet, drygt 40 mil från hela min familj och mina närmsta vänner. Visst har jag hunnit skaffa mig några få här nere, men flera av dem flyttar snart här ifrån igen. Och just nu känner jag mig fruktansvärt ensam. Även om det bara har gått någon timme sen Lorenzo åkte.
För att vara helt ärlig så visste jag att det skulle bli så här, så jag har faktiskt sagt upp lägenheten, kalla mig svag, eller vad som helst, men just nu behöver jag faktiskt ha personer runt mig som finns där och fångar upp mig i de svåraste situationerna. För visst, ångesten är kanske inte så jobbig just nu. Men då har det även bara gått någon timme. Men vem vet hur den ser ut imorgon, eller dagen efter det..
Men, som vanligt så är min hyresvärd speciell. Så jag gjorde ju en skriftlig uppsägning på lägenheten och hon total dissade den, har inte svarat. Och då messade jag och frågade att hon verkligen har fått den och så, vilket jag vet att hon har. Men det dissade hon också. Så hon får väl göra det då, jag har i alla fall sagt upp lägenheten och flyttar ut i slutet av maj eftersom det är 3 månaders uppsägningstid. Sen får väl hon göra vad hon vill. :)
Men men, nu ska jag försöka sysselsätta mig med saker som får mig att må bra, så att jag inte gräver ner mig i ångesten allt för mycket.
Men Lorenzo om du läser det här ska du veta att jag älskar dig mer än vad du någonsin kommer förstå. Du får mitt hjärta att slå volter, du gör mig till världens lyckligaste människa. Mitt hjärta slår för dig!
Och till mamma och co, jag älskar er och saknar er så jävla mycket! (ursäkta språket)
Josse, min bästaste vän. Det gör ont i mig att vi inte hörs så ofta. Men jag vet ändå att så fort vi ses är det som att vi just hade träffats. Och det gillar jag verkligen, vi blir aldrig främligar och du är verkligen min bästaste vän! Josse von beaverflyff <3
Men men, nu blir det väl film eller något.
PEACE Michilicious
Ikväll är första gången på VÄLDIGT länge som jag ska sova utan min man, Lorenzo.
Ikväll var första gången någonsin som vi sa hejdå, utan att egentligen veta när vi ses igen.
Ikväll är första gången jag går och lägger mig för att vakna upp till ensamheten och åter ännu mera ensamhet.
Ångesten som smyger sig sakta, försiktigt men ändå så fruktansvärt snabbt och frustrerande över min kropp, dämpar ljuset i kroppen, får alla ljusa sken att börja lysa med sin frånvaro.
Ångesten som kommer när man verkligen inte behöver den, när man egentligen behöver få må bra, när allt annat känns som om det har legat på havsbotten i flera år för att förmultna och bli till ingenting alls.
Nej, mina kära vänner. Jag har ångest men riktigt så mörkt är det inte, även om det känns så just nu. Lorenzo flyttade idag ner till Värnamo på heltid, där han har sina vänner och sin familj och här sitter jag i min lägenhet, drygt 40 mil från hela min familj och mina närmsta vänner. Visst har jag hunnit skaffa mig några få här nere, men flera av dem flyttar snart här ifrån igen. Och just nu känner jag mig fruktansvärt ensam. Även om det bara har gått någon timme sen Lorenzo åkte.
För att vara helt ärlig så visste jag att det skulle bli så här, så jag har faktiskt sagt upp lägenheten, kalla mig svag, eller vad som helst, men just nu behöver jag faktiskt ha personer runt mig som finns där och fångar upp mig i de svåraste situationerna. För visst, ångesten är kanske inte så jobbig just nu. Men då har det även bara gått någon timme. Men vem vet hur den ser ut imorgon, eller dagen efter det..
Men, som vanligt så är min hyresvärd speciell. Så jag gjorde ju en skriftlig uppsägning på lägenheten och hon total dissade den, har inte svarat. Och då messade jag och frågade att hon verkligen har fått den och så, vilket jag vet att hon har. Men det dissade hon också. Så hon får väl göra det då, jag har i alla fall sagt upp lägenheten och flyttar ut i slutet av maj eftersom det är 3 månaders uppsägningstid. Sen får väl hon göra vad hon vill. :)
Men men, nu ska jag försöka sysselsätta mig med saker som får mig att må bra, så att jag inte gräver ner mig i ångesten allt för mycket.
Men Lorenzo om du läser det här ska du veta att jag älskar dig mer än vad du någonsin kommer förstå. Du får mitt hjärta att slå volter, du gör mig till världens lyckligaste människa. Mitt hjärta slår för dig!
Och till mamma och co, jag älskar er och saknar er så jävla mycket! (ursäkta språket)
Josse, min bästaste vän. Det gör ont i mig att vi inte hörs så ofta. Men jag vet ändå att så fort vi ses är det som att vi just hade träffats. Och det gillar jag verkligen, vi blir aldrig främligar och du är verkligen min bästaste vän! Josse von beaverflyff <3
Men men, nu blir det väl film eller något.
PEACE Michilicious
Michilicious - Bara för att jag är jag
Trackback
