Michilicious

Hmm, vet inte riktigt vart jag ska börja.. Kommer faktiskt inte ens ihåg vad jag bloggade om sist.. Ja, jag är skit kass på att skriva och egentligen borde jag kunna skriva hur mycket och hur ofta som helst nu när jag inte gör något speciellt. 

 

Men ja, det har väl hänt lite saker sen sist jag skrev.. Kommer ni ihåg Tim som gick i samma skola som mig i Skövde? Han som jag skrev om som var så snäll, fin och underbar som person och en fantastisk vän och att jag aldrig ville att han skulle försvinna ur mitt liv? Han har blivit en del av mitt liv på ett helt annat sätt. Vi är nu mer tillsammans och även sambos. Var inte riktigt planerat att vi skulle flytta ihop men vissa saker hände och då blev det som de blev och jag klagar inte för jag verkligen älskar att vara i närheten av honom och nu slipper jag ju dessutom ångesten över att behöva åka hem, för nu är jag redan hemma. Men detta innebär ju att jag åter igen har flyttat ifrån Stockholm och åter igen så har ett helt annat lugn infunnit sig i min kropp. 

 

Men innan jag flyttade så hände en del saker, bla så var jag tillbaka till psykiatrin och pratade lite, fick ut mer av concertan som då är för mig "ADHD" som inte finns på papper, men medicinen hjälper mig i alla fall.. Men fick även en annan medicin som skrämde mig lite till en början och egentligen ännu mer efter att jag insåg att den faktiskt fungerade och får mig att må bättre. Lamictal, egentligen en medicin för personer med EP, men den fungerar även på personer med Bipolär sjukdom.. Min läkare på psykiatrin tror nämligen att jag har något som då heter Bipolär sjukdom typ.2 = lindrigare Mano Depresivitet.. Så ja, det var lite läskigt, och blev lite mer läskigt efter att jag insåg att medicinen sakta men säkert hjälper mig att hålla mitt liv i balans.. 

 

Men sen kan man ju inte alltid vara på topp, speciellt inte idag. 31 oktober, sista dagen på denna månad, halloween.. I morgon är det den 1 november och dags för födelsedag. Jag vet inte varför, alla brukar bli spända och tycka att det är jätte roligt att fylla år.. Inte jag. Fast alltså en del av mig gillar det, men jag tycker att det är så förbannat svårt att ta emot presenter, det är en helt annan grej vid julafton, för då får jag ju även ge bort paket. Men jag vet inte, jag tycker verkligen att det är jobbigt med min födelsedag och det har jag egentligen alltid gjort. Sover skit dåligt natten till min födelsedag, somnar sent och vaknar extremt tidigt och just idag och precis som tidigare år så har jag enorm jäääävla ångest och det är oerhört jobbigt och frustrerande. 

 

Men till skilnad från tidigare år så har jag ju vuxit som människa och där igenom lärt mig att hantera mig själv och mina känslor på ett helt annat sätt. För några år sedan hade jag förmodligen låst in mig i rummet, spelat musik på hög nivå så ingen kunde höra hur jag hysteriskt grät och skrek mellan varven, skära sönder armar och ben och sen sitta helt apatiskt och stirra på blodet som rinner. Det är inget jag skulle göra idag.. För jag vet att det ger ett kort rus av stillhet och mindre ångest, men när ruset går över så är ångesten 10 gånger värre och du måste skära dig 10 gånger mer för att det ska fungera en stund till. Och det är liksom ingenting som egentligen lockar. Men som med alla beroenden, för ja, det var ett beroende för mig, så är man alltid beroende.. En alkoholist kommer alltid vara en alkoholist, men en nykter alkoholist.. Och jag kommer alltid ha kvar mina impulser till att jag vill göra mig själv illa eller funderingar kring bästa sätt att ta livet av mig. Men till skillnad från förut så är det inget jag försöker, jag försöker inte ta livet av mig, jag vill inte dö.. Men tankarna dyker likförbannat upp och det är då jag är sårbar.

 

Hmm, ja jag vet inte riktigt vart det här ledde iväg.. Men mamma, om du läser du behöver inte oroa dig och det vet jag väl att du egentligen inte gör, men.. Ifall om att, du är ändå min mamma och du har fått stå ut med så mycket och det ber jag verkligen helhjärtat om ursäkt för. Men min resa jag har gjort har även gjort mig starkare och det är de som har gjort mig till den jag är idag. För utan min resa så hade jag förmodligen gått under totalt.. 

 

Hahaha men jag kan inte låta bli att tänka på när jag hade skurit mig som mest, alltså flest sår på en och samma gång, då sa min underbara mamma till mig "men Michelle, du kanske vill gifta dig en dag och då ha en klänning utan ärmar och då kommer ju alla se dina ärr.." Haha jag bara tittade på henne och näst intill dumförklarade henne och sa "ja, fast när den dagen kommer så är nog alla i min närhet väldigt vana med att se mina ärr, förmodligen så vana att dom inte ens egentligen ser dom." Och så är det nog, men tack och lov så har jag inte så många synliga ärr, de flesta har bleknat och blivit jätte fina. Det är mina brännmärken och monster ärren som syns, annars knappt några alls.. 

 

Och nu vill jag även passa på att tacka den person som egentligen fick mig att öppna ögonen och sa en sak som fick mig att vilja sluta skära mig. Och det är yngsta sonen i min första fosterfamilj, han är ett år äldre än mig och han var den coolaste i världen, jag såg upp till honom och ville vara i hans närhet för då var jag lugn och glad. Han var en helt underbar person och även om han kanske inte hade till avsikt att hjälpa mig så gjorde han det. Och det tackar jag honom för! 

 

Jag vill även tacka alla fantastiska människor som funnits i min närhet, stått ut med mig och mitt betende, hjälpt mig och funnits kvar trots allt jag har gjort. DBT-teamet, ni var fantastiska! Nadja, min älskade syster, tack för att du förlät mig!! Mamma, så många gånger du har fått skit, så ofta jag gjorde dig illa på så många plan, det är en skuld som jag alltid kommer leva med även om jag vet att du har förlåtit mig så har jag inte riktigt gjort det själv! Marie, du var min räddare när jag var nere på botten, du accepterade mig från början och förstod vad jag behövde. Olivia och JP som alltid finns! Och Alice och Linnea, mina små solstrålar, mina änglar. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag kommer evigt stå i skuld till er, så många gånger ni räddat mig, så många gånger ni har hjälpt mig, trots att ni bara är 4 och 6 år. Och Josse, trots att du kan vara lite frånvarande och upptagen med ditt och dig själv så finns du ändå där och jag älskar dig! 

 

Hmm, ja, det här blev ju lite längre inlägg än vad jag hade tänkt mig. Men som sagt va, ångest dagen sätter lite mer tankar i huvudet och man ska vara rädd om de personer man har som verkligen finns där för en. För man vet aldrig när någons tid har runnit ut. 

 

PEACE Michilicious