Michilicious

Vissa saker är så svåra. Man vill säga, men man vågar inte. Jag vet seriöst inte vad det är med mig. Vad är det som är så svårt med att säga "Jag tycker du är vacker." eller "Du har en fin personlighet" ? Det är inget svårt egentligen. Du gör bara personen glad.. Men varför kan jag då inte säga det? Är jag så rädd att inte få höra det tillbaka? Har jag blivit rädd för vad andra tycker om mig. Har det börjat påverka mig mer än det någonsin gjort? Jag vill inte tro det. Men det känns som det. Det känns som att jag inte är den där "starka" personen mer. Eller egentligen kanske jag aldrig har vart det.. Jag har alltid varit lätt att såra, men haft svårt att visa det. Utan har oftast behandlat personen likadant eller värre.. Men jag har aldrig kunnat säga "det där sårade mig".. För vem vill visa sina svårigheter?

Jag är inte rädd för framtiden, jag är inte rädd för att vara ensam. Det jag är rädd för är att bli ensam pga något man gjort och kanske är det därför jag istället börjat visa att jag är sårbar jag med.. För inte så länge sen sa en av mina kompisar "jag ser inte dig som svag. Jag har alltid sett dig som en stark person.." Visst. Jag är stark. Det måste man vara.. Men som jag så många gånger sagt.. Ibland käner jag mig som en liten 7 åring som bara vill gömma sig bakom mamma eller krypa upp i mammas famn och gråta.

Många säger att man inte ska skylla på sin bakgrund.. Att det blir vad man gör det till.. Visst, det är delvis sant.. Men om man sen skulle jämföra två "normalstörda" barn. Ett som har haft en bra barndom, haft lagom mycket tjaffs i "normala" situationer. Och ett barn som blivit misshandlat och bahandlat som skit.. Vem tror ni får tuffast tonår? Den som har föräldrar som älskar sitt barn och vill den det bästa. Eller den som haft det jobbigt nog redan?
Visst finns det "fall" där barn som haft en tiptop uppväxt har förjävliga tonår.. Men oftast är den nog den som upplevt så mycet skit redan. Jag tänker inte skylla allt på min barndom, på min så kallade pappa. Men mycket tänker jag skylla på honom.. Mamma har sagt så många gånger åt mig att inte ta upp kontakten med honom, men att jag givetvis får göra det om jag är berädd på att bli sårad. Första gångerna tänkte jag, "han kan ha förändrats".. Visst han har förändrats till viss del.. Men han kan fortfarande inte höra av sig, han kan fortfarande inte hålla saker han lovar, han gör mig besviken gång på gång, han är bara han.. Och egentligen känner jag mig ganska dum också.. Som faktiskt fortsätter att höra av mig. Kanske är det för att jag vill tro att han för en gångs skull kanske skulle kunna säga "jag ringer dig imorgon" eller kanske fråga "hur är det med dig?". Eller när man har berättat att man haft det jobbigt kanske säga "varför är det jobbigt" istället för "hade du bott kvar på Åland hade det var mycket bättre." eller "det är bara inbillning".. Mina känslor är INGEN inbillning. Jag känner dom. Jag käner dom så det bränner i hela kroppen. Och vill ni veta vilken känsla det är jag känner? Besvikelse och förakt..

Jag vet liksom inte, det har alltid hängt med egentligen. Ta året jag bodde på Åland. Jag var hos farmor och farfar nästan varje dag när jag bodde på Åland. Jag ringde min så kallade pappa flera gånger och frågade om han ville ses. På den tiden bodde jag typ 30 min ifrån honom .. Men nej.. Han skulle sätta upp paraboler, han jobbade, han var trött, han hade inte tid för han skulle fixa med det ena och det andra.. Under det halvåret jag bodde där, träffades han och jag kanske 5 gånger.. Och det var när jag åkte till honom. Jag fick en julklapp för att jag BAD om den.. förra året på min födelsedag hade han inte ens krafter till att ringa och säga grattis.. Utan jag fick en liten kommentar på facebook. Hade han och jag inte vart vänner på facebook (som vi inte är längre för han har blockat mig där) så hade han förmodligen inte ens kommit ihåg min födelsedag. Och sen sitter HAN och säger att MIN MAMMA, inte funnits där. Hon som har uppfostrat mig, betalt min mat, mina kläder. Som lärt mig att leva, även om det tagit ett JÄVLA långt tag. Men det har inte tagit lika lång tid som att inse att min så kallade pappa inte vill finnas i mitt liv. Han brukar säga det, jag vill ha kontakt med dig. Men vi hörs bara när jag ringer. Han har ringt mig 2 gånger sen vi började prata igen efter många år av uppehåll.. Båda gångerna har jag bett honom att ringa.. Och ärligt talat. Besvikelse och förakt.. Det är två känslor som ihop kan bilda en sån stor och stark känsla. En känsla man kan säga om mycket men som man sällan menar.. HAT. Jag har ingen pappa och har aldrig haft.

En av mina systrar ser mammas man som sin pappa. Men det gör inte jag. Det är först nu han och jag har börjat komma överens.. Kan prata. Men jag kan inte säga att jag älskar honom. Han är okej.. Det mest positiva han egentligen har gjort var väl att han fick mamma att flytta från Åland. För hade jag vart kvar där hade förmodligen inget i mitt liv fungerat. Jag älskar den ön. Absolut! Jag älskar att vara där! Jag älskar mina vänner jag har där. Men jag älskar även att åka hem därifrån..

Men det jag vill få fram med det här, eftersom jag vet att min så kallade pappa läser det här.. Vill du göra mig glad.. Så ringer du på min födelsedag. Pratar med mig. Jag fyller år den 1 november. Och jag föddes år 1990. Jag blir alltså 20 år i år.. Så du inte tar fel på något.. (jag kanske är barnslig, men jag kanske måste sänka mig till din nivå för att du ska förstå) Men som sagt va.. Vill du göra mig glad. Ring, du har mitt nummer och har du tappat bort det så har min mormor mitt nummer och ringer du inte. Då behöver du ALDRIG mer höra av dig heller. Då kommer jag förbi och hämtar allt som möjligvis skulle ha hemma hos dig som är mitt och sen hör jag ALDRIG mer av mig. Och den här gången menar jag det. För jag behöver inte mer besvikelse.. Jag behöver ingen pappa när han ändå inte finns. Du kommer vara död för mig.. Du kommer inte finnas. För det är lättare att sörja någon som är död än någon som bara inte vill finnas där..

P&K Michilicious

Jag förstår inte grejen, så många bloggar och 95% av alla dessa bloggar så smutskastar dom andra. Okej, jag är inte oskyldig. Men jag smutskastar inte människor jag inte känner. Okej, liten lögn.. Det händer. Men alltså.. Nej jag vet inte.

Dom som läst min blogg från början, väldigt få personer som gjort det med tanke på hur många läsare jag faktiskt har nu. Men i alla fall.. Jag började skriva och skrev ENBART när jag hade ångest. Tung ångest, som jag inte visste vart jag skulle göra av.. Jag är en "konstnärs själ".. Jag sjunger, jag skriver, jag målar.. Och alla dessa saker oftast när jag har ångest. Aah, utom att sjunga. Det kan jag göra när som helst. Och skriva också.. Men jag målar nästan bara när jag har ångest. Och dom bästa texterna kommer när jag har ångest. Sången blir även förstärkt när jag har ångest. Det är ganska konstigt sånt där..

Men i alla fall.. Min blogg var jävligt mörk. Tung att läsa och dom som läste såg bara mina svarta sidor, min aviga. Sidan då allt bara var skit och inget funkade. Sen började jag tänka.. Aah, men varför inte den andra sidan också? Jag vet inte, men det känns liksom bra på något sätt.

Det var någon som sa "jag gillar din blogg. Den är personlig utan att du viker ut dig" då svarade jag och sa. Nej det där är inte sant.. Jag viker ut mig. Men inte genom bilder. Jag viker ut mig genom att dela med mig av mina innersta tankar. För när jag skriver här så tänker jag egentligen inte på att någon kanske faktiskt ska läsa det. Utan jag skriver för att jag har så jävla mycket tankar och jag inte vet vart jag ska göra med dom. Jag placerar dom någonstans. Det här är min tankebok. Min dagbok. Mitt liv.

Ärligt talat.. Jag har aldrig vart någon som brytt sig om vad andra tänker och tycker om mig. Jag har gått igenom så mycket och lärt mig på mitt livs hårda väg att stänga av, att skita i vad andra tycker. Jag kan bli ledsen, jag kan bli förbannad. Förmodligen skriver jag av mig om det också. Så jag kan inte säga att jag inte bryr mig. För jag gör det. Jag tar åt mig, jag försöker förändra. Men jag tänker inte ändra på mig bara för att någon vill det. Utan för att jag själv inser att det inte funkar och att jag måste göra en förändring.

Jag har alltid haft ett stort problem. Och det är att jag slänger mig in i saker. Och inser sen att, shit, det här funkar inte. Och då blir allt ännu mer fel.. Jag kan liksom inte få fram en vettig förklaring, jag har det glasklart i skallen. Men det är något som säger mig att jag inte ka försöka. Och jag vet inte varför. Ärligt talat är det inte mycket jag har koll på just nu. Det jag har koll på min födelsedag. Att jag ska ha min födelsedags fest. Att det kommer komma 2 personer jag inte sett på 5 år. Att Becca kommer komma som jag inte sett sen i somras. Att jag har fyllt 20 och att det känns som det var igår jag var 8 år. Osäker för att jag skulle flytta till ett nytt land. Osäker för att mamma hade träffat en kille och ljugit om det. Rädd för misslyckanden. Såg chansen till förändring. Men blev utstött för dialekt och hur jag såg ut. En av mina bästa vänner i dagsläget är en av de personer jag hatade mest när jag gick i 3an. Vilket var befogat. Vi var i bråk varje dag. Men idag är han en av mina bästa killkompisar.

Det är så sjukt när man tänker hur snabbt åren går. Det är redan ett och ett halvt år sen gammelfarmor dog. Den enda släktingen under min tid, som jag kommer ihåg, som har dött. Den ångesten som växte fram när mamma ringde och sa att hon dött samma dag som jag och en kompis skulle till Åland. Ingen vet egentligen varför jag fick sån ångest. Bara jag. Och det är en sak jag inte kunnat dela med mig av till någon.. Och det kommer förmodligen dröja länge innan jag klarar av att berätta det för någon.. Det har gått 11 år sen jag flyttade till Vallentuna från Åland. Åren som bråkstake. Haha knappt man kan hålla sig för skratt.. Men ett av alla dessa år som har betytt mest. Är 2006.. Då vaknade min livsglädje, då hade jag något att leva för, någon att sitta och gosa med. Min skyddsängel, min räddare, min lillasyster. Låter ganska fult egentligen att säga. Men Linnea räddade mig.. Räddade mig från mig själv och mina planer..

Jag är typ SÄMST på att hålla en röd tråd. Kanske är det för att jag är upp i varv.. Jag vet inte. Jag tycker att jag alltid är sån här.

Men aah.. Det var nog allt för nu..

P&K Michilicious

Jag har verkligen ingen fantasi, den är bara som bortblåst. Kanske är det för att jag sovit 4 timmar i natt. Kanske är det för att jag inte vet hur det blir om jag får söka till skolan eller inte. Kanske för att jag fyller år om 9 dagar. Men varför skulle alla dessa punkter spela in? Alltså, vad har dom att göra med att jag inte har någon fantasi. Att jag känner mig ganska tom och borta.. Är det kanske tröttheten som tar över, för lite kraft för att anstränga mig. Eller kanske är det nervositeten över att kanske inte få göra det man verkligen hoppas på. Eller är det spänningen över att snart vara 20? Det är nog förmodligen ingen annan än jag som vet. Och om inte jag vet. Då är det absolut ingen som vet!

P&K Michilicious

Jag kommer kanske inte få svar imorgon. Inte ens på fredag. Utan förmodligen på måndag. och det kommer driva mig till vansinne. Jag klarar inte av att inte få veta.. Jag klarar det inte!!!

Jag hade i alla fall skickat ett mail till min kontaktperson på av egen kraft ang. frågor om allt med skolan och hur jag skulle gå tillväga. Det ähr var svaret jag fick:

"Hej Michelle!

.. Att inte få svar på sina frågor med en gång. Visst jag är jävligt impulsiv. Inget snack om saken. Men jag vill verkligen det här. Jag vill flytta 40 mil, få en utbildning, göra något vettigt med mitt liv! Jag kan komma hem på helgerna, jag kan vara hemma på lov. Men jag vill dit och plugga. Jag vill flytta till Skövde, jag vill plugga till plattsättare. Det blev världens bakslag när jag inte fick vara kvar med J-P just för att jag tyckte det var så jävla kul!

Får jag ett nej från av egen kraft, då vet jag inte vad jag gör. Men bara för att jag planerat typ allt så får jag säkert ett nej. Bara för att jag vill det här så kommer det bli ett nej. Det är min vanliga tur :P

Men släpp tyglarna lite, låt mig få sväva, låt mig få brinna för något. Jag har till och med sagt till Marie att jag börjar äta anti-depp medicin i förebyggande syfte för att jag verkligen vill göra det här. Jag har sagt i 1 års tid att jag aldrig mer tänker ta någon medicin. LÄS NOGA! Får jag ett JA utav av egen kraft. Blir det klart att jag får börja. Då börjar jag med anti-depp medicin för att orka göra klart det! För att inte få ett bakslag mitt i alltihop!

Imorgon ska en tjej från av egen kraft ringa mig. Jag tror att dom kommer säga "nej, det är emot våra principer." Marie tror att dom kommer försöka lösa det just för att det har börja gå så bra bra för mig. Men jag har lärt mig att inte hoppas på saker för mycket, att inte ta ut glädje i förskott. Så just nu hoppas jag lagom.

Men jag vill verkligen, låt mig göra det, låt mig växa som person, låt mig plugga, låt mig åka!!

P&K Michilicious

Idag har jag vart riktigt lat, jag klädde inte på mig förens vid 17 tiden och de gjorde jag BARA för att jag skulle till ICA och handla med Marie. Det var iof inte måste på att åka med. Det var jag som ville det. Men ändå, hahahaha jag har inget liv. Eller jo, datorn är mitt liv! :) Men idag har jag spelat världens fulaste spel. Piggly heter det. Man är en liten grismamma som ska ut på olika äventyr, men alla ska sluta lika, du ska ta hem äpplen till grisbarnen för att laga mat åt dom. Det är olika många äpplen varje gång och olika svåra banor, det var typ 38 olika barnor eller liknande och jag spelade ut hela spelet idag. Jag tror att det är för barn. Hahaha men det var så sött, den där lilla grisen hoppade runt och åt godis och grejer.

Jaa, sen var jag och handla. No big deal.

Sen hem igen och fortsatte loda i min underbara säng! Gud vad jag tjatar om den :P Hahaha, och jag har kollat på dom två första twilight filmerna, ska snart se den tredje. Haha känner mig som en liten nörd idag. Visst, dom handlar om vampyrer och varulvar (klaga inte på att jag säger varulv, för Jacob kallar sig själv för det i andra filmen!) Men själva historien. Den där oändliga kärleken mellan Bella och Edward, visst det är på film. Men tänk att få uppleva den någon gång. Tänk att få känna att du är gjord för en människa och att du ska leva med den människan livet ut. Att det bara klickar och att man aldrig vill släppa taget om den personen. Jag vill uppleva det, jag vill gifta mig och jag vill ha barn. Inget snack om saken. Och jag tror inte att det är något man behöver vara redo för, träffar man den rätta så lär man veta det. Och skulle man då råka bli med barn får det väl bära eller brista. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Visst, det är kanske ytligkärlek. Men det är det yttre som ger insidan en chans, men insidan som ger utsidan sin glans. Det går inte att komma ifrån!

Just nu sitter jag i mitt rum, med fönstret öppet. Jag har haft massa ljus tända hela kvällen, kände att jag behövde lugna själen ett tag och det funkar ganska bra med ljus, blir ett behagligt ljus och man blir lugn. Men det blir ju så förbannat varmt. Och jag som inte klarar av värme, ja det slutar ju med att kläderna åker av igen. Fast nej. Jag har dom fortfarande på. Men jag håller seriöst på dö. Och ljusen som jag har på väggen har precis slocknat, men då sätter smartskaftet Michelle i 5 nya värmeljus där. För jag vill inte förstöra stämningen med att tända en lampa, så i natt kommer jag sova med öppet fönster!! :)

Back to love! Jag lät just så säker på att man vet vem den rätta är. Men jag tror jag ångra mig.. Tänk om man inte vet med en gång. Tänk om man har träffat den rätta redan, men låtit honom gå och kommer på det massa år senare, är det då ödet kommer in i bilden och gör sin sak? Eller är den rätta en helt främmande människa som kommer dyka upp i mitt liv förr eller senare? Tänk om man aldrig träffar den rätta för att man är för osäker som person. Och nöjer sig med någon som duger, men inte riktigt är det man vill ha? Som att gå till en affär och ska köpa.. Glass till exempel. Jag ska köpa Ben&Jerry men kommer hem med ett BigPack!? Då har jag fått glass, men inte det jag ville ha. Eller ska man bara vara kravlös och se vad man får?

Det har ju alltid fungerat med presenter. Dom åren jag har önskat mig något har jag blivit så missnöjd med det jag fått om det inte vart det jag önskat mig. (bortskämd, ja kanske. Eller väldigt besviken!) Som dom 2 åren jag önskade mig en gitarr, men fick en plånbok och massa presentkort. Jag hatade verkligen den plånboken för att det var inte min gitarr. Hela min dag var förstörd. Men dom åren då man absolut inte har önskat sig något och bara fått en present utan förväntningar, då har man blivit jätte nöjd.. Det är ganska läskigt sånt där egentligen.

I år är första gången på 2 år som jag önskat mig något. Jag har önskat mig en sängstomme och en bäddmadrass av mamma och familjen. Först när mamma frågade vad jag önskade mig så sa jag "inget" för jag vet hur besviken jag blir när jag inte får vad jag önskar mig.. Besviken över att det inte blivit som jag tänkt mig. Sen när jag fick sängen så tänkte jag att "aah men då kan jag väl önska mig det.." och så sa jag det till mamma. Egentligen har jag ingen förväntning på att få det, men det skulle vara riktigt kul om jag fick det.

Jag gillar inte ha förväntningar om något, för då kan jag inte bli besviken när det inte blivit som jag tänkt mig och det funkar ganska bra i mitt liv. Mindre besvikelse = mindre ångest. Men det är inte alltid man lyckas stänga ute ångesten. För den är alltid där och trycker, ibland är man tillräckligt stark för att trycka tillbaka den. Ibland är man kanske så stark att man klarar av den. Men rätt som det är så är man varken tillräckligt stark för att trycka tillbaka den eller att låta den komma fram utan att skada en. Och det är i dom tillfällena som jag mår, rent ut sagt, SKIT! Det är i dom tillfällena som jag inte kan se att jag faktiskt har mått bra, det är i dom tillfällena som jag inte tillåter mig själv att tro att jag har folk som älskar mig och beskyddar mig från mig själv. Det är i dom tillfällena hemska saker skulle kunna hända om jag inte hade kraften att be om hjälp. Även om det inte alltid tyder på att jag vill ha hjälp. Men någon sorts styrka har jag i det, för när jag har nått botten och sen en gång djupare än botten, så ser jag bara ljusar och ljusare. Kanske är det för att jag tillåter mig att må dåligt. Kanske för att jag inte orkar kämpa. Men jag kommer alltid ha en evig kamp i mitt liv. Och det är kampen mot mig själv. Som jag skrev i ett inlägg för inte så länge sen. Jag har på papper att jag är "normal störd" men det är jag inte.

Som barn upplevde jag en hel del traumatiska saker. Saker ett barn varken ska behöva se eller vara med om. Saker som inte existerar i en "normal" familj. Kanske är det därför jag är som jag är. Kanske är det pga personer som jobbat runt i kring mig som bara klankat ner på mig. Kanske är det för att jag inte velat vara som alla andra. Kanske är det för att jag själv byggt upp det. Men jag har funderat mycket på varför det oftast är hösten som är värst. Vad är det som hänt i mitt liv under hösten som gjort att jag kan må så fruktansvärt dåligt. Men som jag lyckats slippa i år? Är det kanske det faktum att jag accepterat att något har hänt som gjort att jag sluppit lida så mycket i år? Vem vet? Förmodligen ingen..

P&K Michilicious

Ikväll har jag shoppat loss på apoteket och Ica xD Hahahhaha
Jag har köpt hudlotion, ansiktsrengöring och ansiktskräm. En deo och 2 maskaror. Det är ju nice! Men det blev lite tommare i plånkan :P Hmm så nu ska jag nog hålla mig ifrån att köpa massa saker ett tag :P

Jag och Josse sitter i mitt vardagsrum och chillar fett, vet egentligen inte vad vi ska göra, kanske glor på en film eller något.

Jag har varkligen JÄTTE ont i min hårbotten. Så jag måste ta itu med det också.

Hmm aah det var nog allt för nu.

P&K Michilicious

Hejsan hoppsan idag mår vi bra fast jag är seg. Men det var ju ingen nyhet. Hahaha, jag måste verkligen ta reda på varför jag är så trött. Eller aah egentligen kanske jag vet varför. Det har nog med min diet att göra :)

Idag har jag och Josefine (Bubblan) vart i Vallentuna centrum. (Bor ju i Vallentuna) Och det var mycket intressant. Hahahaha XD Först var vi in på Lejonkulan, en krimskramsaffär jag inte vart in på sen jag var 9 år typ. Men det var ganska intressant, hittade massor som jag faktiskt skulle kunnat köpa :) Sen var vi in på.. Öhm, en tant affär:P Hittade faktiskt en snygg kofta, hahaha och JÄTTE MÅNGA väskor!! Michi<3väskor!  Sen var vi in på smyckesaffären, lika trist som alltid. Sen in på skoaffären, kääärlek!!! Hittade ett par så jäkla fina klackskor, men bestämde mig för att jag faktiskt inte skulle köpa dom! SNYFT!! Istället köpte jag ett par varma innetofflor .. :)

Sen bar det av till Ica, då Josse ha köpt hårfärg och grejer för att jag skulle ha fixat hennes hår. Men då dom inte hade någon JÄTTE SKRIKIG röd hårfärg så sket det sig. Synd för henne. Så jag tror att vi tar klippningen en annan dag också.. :)

Hmm, ja, jag har ont i min hårbotten eftersom jag haft uppsatt hår idag.. Mitt hår väger för mycket, det är fan inte alltid nice att ha jätte tjockt hår.. :/ Men men.

På måndag ska jag klippa mig! Ska bli så skönt att få bort mina torra hårtoppar :)

Hmm aah det var allt för nu. Nu ska jag och Josse kolla på 1408, Josse måste se hela, hon vågade inte se klart den i natt.. :P Hahaha

Aah men P&K Michilicious! <3

I natt sov jag drygt tolv timmar och jag måste säga att jag känner mig någolunda utvilad nu!

Min hjärna har iof inte riktigt vaknat till liv så har inte så mycket att skriva.

Jag är jätte öm i min rygg och skulle verkligen behöva lite massage, det skulle ju inte sitta helt fel liksom! :)

Men, 20 årsdagen närmar sig med stormsteg, bara 27 dagar kvar! Hahaa aah det är ett tag kvar. Men en nedräkning är ju alltid trevligt. Då märker man att dagarna går när man bara sitter hemma eller är ute och hittar på fanstyg! :P Idag har jag även vart rökfri i 87 dagar! Grattis till mig :P

Nej, men nu ska jag ta mig ett bad tror jag, annars en dusch. Kanske äta frukost innan :)

Men jag skriver sen igen när hjärnan är i gång och så vidare! Önskar alla en fortsatt trevlig dag :)

P&K Michilicious

Nu har jag massa funderingar igen. Funderingar över varför man gör vissa val här i livet, varför man väljer att gå ensam en väg istället för tillsammans med någon på andra vägen. Varför man väljer att göra saker olikt alla andra, varför man väljer att inte vara som alla andra. Visst det är bra att inte vara som alla andra. Men varför väljer vi att gå igenom så jävla mycket skit för att man inte följer normen? Jag har aldrig följt normen och jag kommer förmodligen aldrig göra det heller. Man måste ha en roll för att passa in i samhället, alla ska gå i samma led, hand i hand och absolut inte sticka ut. Men varför? Varför kan inte alla bara sticka ut i stället? Istället för att vara som alla andra..

Jag är inte och kommer aldrig att vara precis som alla andra, jag kommer aldrig vara tjejen som alltid klär upp sig, jag kommer inte vara tjejen som sminkar sig jämt. Jag kommer inte bli tjejen som anpassar sig efter idealen, jag kommer inte följa modet. Jag tänker inte dissa mina skateskor och mina mjukisbyxor bara för att någon annan vill det. Enda gången här i livet som jag tänker ändra på mig är om jag själv känner att jag vill det. Men jag kommer förmodligen ändå inte ändra mig så jag är anpassad efter samhället..

Jag kommer alltid vara hon som står upp för sina egna ideal, hon som säger vad hon tycker och tänker. Hon som ser ut precis som hon vill och gör det hon känner för. För jag förstår inte varför dom flesta inte vågar vara sig själva. Visst kanske det är bra att följa ledet någolunda, men orkar seriöst inte vara som alla andra..

P&K Michilicious

Öhm aah precis som titeln i inlägget säger så går det undan. Jag vaknade, käkade lite. Kollade internetbanken och insåg shit, jag har cash!! Ringer Ted's tattoo och har nu en tid vid halv tre. :) Så idag får jag min tredje tatuering gjord!! NIIICE! :) Bild kommer när den är klar och jag är hemma igen .. :)

Jag åker in helt själv, dom två andra gångerna jag tatuerat mig har jag i alla fall haft sällskap med.. Men inte idag :P

Ringde mamma och kollade vad hon tyckte om min idé, hon tyckte givetvis att min idé var bra. Haha eller så sa hon bara så för att hon vet att jag förmodligen hade gjort det i alla fall! :) Älskar min mamma och jag ber ofta om råd. Men sen att jag alltid gör som jag själv vill är en annan sak. :P Det kan inte ha vart lätt för dig mammsen..

Men i alla fall, ska även kolla hur lång väntetid det är för att göra en lite större tatuering där då mamma ska tatuera in alla barnens namn. Så det blir ju 6 namn, jag vet inte om hon skulle haft något mer.. Men i alla fall, ska kolla det åt henne :)

Aah, nej nu måste jag göra mig i ordning för att ta bussjäveln till Väsby :)

Puss och kram Michilicious!

"Många säger att det är så svårt att göra det,
att jag aldrig kommer klara det,
att det inte är någon idé att dölja det. 

Många säger att det är fel det jag känner,
att jag inte borde tro på de drömmar jag drömmer.

Dom säger det varje dag!
Jag hör det hela tiden. 
Jag tänker inte lyssna!
Jag kommer aldrig ändra på mig.

Berätta något som jag inte redan vet!

Hur många inches är det i en mil?
Vad som krävs för att få dig att le?
Få dig att inte behandla mig som ett barn..

Många säger att jag inte borde göra det jag gör, 
vad jag gör med livet jag bedriver,
vilka odds jag har att förlora.

Många säger att det är en chans på miljonen,
kanske mer en på billjonen,
eller en på zilljonen!

Jag är på väg,
jag vet att jag kommer komma dit en dag!
Det hjälper inte när du säger att det inte kommer bli lätt!"

Det här är då låten som jag översatte från engelska, har inte översatt den direkt. Men jag tyker att det stämmer ganska bra. Det är många som vart på mig om vad jag borde och inte borde. Men det är ingen annan än jag själv som kan bedöma den saken! :)

Jag är jävligt envis och vissa saker här i livet ska jag bara lyckas med. Och andra kanske är dömt att misslyckas. Men jag ska klara vissa saker. Jag vet att det inte kommer bli lätt. Men jag ska fanimig klara det!!!

Hmm klockan är fan halv ett. Men idag har jag haft så mycket tankar. Både positiva och negativa. Men det är jävligt lungt ändå. Idag kommer jag få pengar, då har jag några saker jag MÅSTE göra. Jag MÅSTE klippa mig, jag håller på sparar ut till långt hår igen, så måste toppa mig lite :) Sen ska jag köpa presenter till mina småsystar som fyllde 17 här om dagen!! Tvillingarna börjar bli stora nu, usch bara 1 år kvar sen är dom 18. Hemska tanke :P Så jag måste hitta något till dom. Sen ska jag även boka kryssninen som jag och Bubblan ska på. Den kommer vara riktigt intressant. Jag är som sagt va hetro men ska på en gaykryssning.. Bara för Bubblans skull :D Haha, nej men dels för att jag tror att det kan bli jävligt kul också! Hmm, sen har jag funderat på att pierca mig igen.. :D Hahah, alltså det har ju vart lite av ett beroende för mig. Jag har haft piercingar på dom flesta ställerna. Min älskade mamma har nog vant sig efter alla dessa år. Jag tror jag var 12 eller 13 första gången jag kom hem med en piercing. Då var det i ögonbrynet. Näsan fick jag göra för henne, för det tror jag att jag fick i födelsedagspressent av henne när jag fyllde 12. Men ögonbrynet var ju lite annat. Sen har det vart i läppen, tungan, öronen, kinderna, läppen igen, naveln, bröstvårtan, ja dom flesta ställena.. Nu har jag funderat på att göra en så kallad Smily.. :) Men vet inte. Får se.. Kanske sparar och tatuerar mig i stället. Den här gången blir det nog inget namn bara. :)

Jag har då två tatueringar. En på varsin handled och det är ett namn på varje handled. På vänster står det Linnea och på höger står det Alice. I vår familj är vi 6 döttrar, Linnea och Alice är dom två minsta. 4 och 2 år är dom. Det är mina ögonstenar. Finns det någon här i världen som jag skulle dö för så är det dom! :)  Linnea var så söt när jag hade gjort hennes tatuering, hon hade inte fyllt tre år än. Hon och jag hade bakat något och så skulle jag tvätta händerna, då blev hon jätte arg och sa "Mimmi, du får inte tvätta på tatueringen. Den får inte försvinna!" Lillskruttan trodde att den kunde försvinna, men det kommer den aldrig! :)

Hmm men i alla fall.. En tattuering kanske det blir. Nästa tauering som ska göras ska göras på foten. På vänster fot ska det stå cogito ergo sum, som betyder: Jag tänker alltså finns jag. Och på höger ska det stå: Made in Åland.

Hahaha aah.. Men som sagt va har jag haft massor med funderingar idag. Hoppas det håller i sig :)

Puss och kram Michilicious!



Jag och Bubblan på bild! :)

Precis som titeln säger så vill jag ha min egna kärlekshistoria. Jag vill bli förälskad, riktigt nerkärad, passionerad och romantisk! Jag vill hitta en kille som man kan krypa upp i soffan med i vinter! Någon som finns där vid ens sida, någon som vill mysa, kramas pussas och finnas där. Att bli ett med någon. Få känslor som man aldrig någonsin kännt för någon annan. Få känslan av fjärilar som flyger runt i magen, få ett leende på läpparna varje gång man tänker på personen, tänka på personen jämt. Skicka gulliga sms. Överaska personen, middagar. Tända ljus. Äventyr och romans!

Jag har länge sagt att jag inte tror på kärleken. Men jag gör det, jag vet inte om det är på grund av all hjärntvätting från film. För kärlek är förmodligen inte som på film. Men jag vill ha film kärlek. Jag vill ha ett helt nytt kapitel i mitt liv som blir början på en ny bok! Jag vill bli ett med någon!

Jag vet inte om det är en knäpp jag har, eller vad det är. Men jag vill bli förälskad! Jag vill ha någon vid min sida!!


Puss Michilicious!