Ah men jo visst!
Jag förstår inte grejen, så många bloggar och 95% av alla dessa bloggar så smutskastar dom andra. Okej, jag är inte oskyldig. Men jag smutskastar inte människor jag inte känner. Okej, liten lögn.. Det händer. Men alltså.. Nej jag vet inte.
Dom som läst min blogg från början, väldigt få personer som gjort det med tanke på hur många läsare jag faktiskt har nu. Men i alla fall.. Jag började skriva och skrev ENBART när jag hade ångest. Tung ångest, som jag inte visste vart jag skulle göra av.. Jag är en "konstnärs själ".. Jag sjunger, jag skriver, jag målar.. Och alla dessa saker oftast när jag har ångest. Aah, utom att sjunga. Det kan jag göra när som helst. Och skriva också.. Men jag målar nästan bara när jag har ångest. Och dom bästa texterna kommer när jag har ångest. Sången blir även förstärkt när jag har ångest. Det är ganska konstigt sånt där..
Men i alla fall.. Min blogg var jävligt mörk. Tung att läsa och dom som läste såg bara mina svarta sidor, min aviga. Sidan då allt bara var skit och inget funkade. Sen började jag tänka.. Aah, men varför inte den andra sidan också? Jag vet inte, men det känns liksom bra på något sätt.
Det var någon som sa "jag gillar din blogg. Den är personlig utan att du viker ut dig" då svarade jag och sa. Nej det där är inte sant.. Jag viker ut mig. Men inte genom bilder. Jag viker ut mig genom att dela med mig av mina innersta tankar. För när jag skriver här så tänker jag egentligen inte på att någon kanske faktiskt ska läsa det. Utan jag skriver för att jag har så jävla mycket tankar och jag inte vet vart jag ska göra med dom. Jag placerar dom någonstans. Det här är min tankebok. Min dagbok. Mitt liv.
Ärligt talat.. Jag har aldrig vart någon som brytt sig om vad andra tänker och tycker om mig. Jag har gått igenom så mycket och lärt mig på mitt livs hårda väg att stänga av, att skita i vad andra tycker. Jag kan bli ledsen, jag kan bli förbannad. Förmodligen skriver jag av mig om det också. Så jag kan inte säga att jag inte bryr mig. För jag gör det. Jag tar åt mig, jag försöker förändra. Men jag tänker inte ändra på mig bara för att någon vill det. Utan för att jag själv inser att det inte funkar och att jag måste göra en förändring.
Jag har alltid haft ett stort problem. Och det är att jag slänger mig in i saker. Och inser sen att, shit, det här funkar inte. Och då blir allt ännu mer fel.. Jag kan liksom inte få fram en vettig förklaring, jag har det glasklart i skallen. Men det är något som säger mig att jag inte ka försöka. Och jag vet inte varför. Ärligt talat är det inte mycket jag har koll på just nu. Det jag har koll på min födelsedag. Att jag ska ha min födelsedags fest. Att det kommer komma 2 personer jag inte sett på 5 år. Att Becca kommer komma som jag inte sett sen i somras. Att jag har fyllt 20 och att det känns som det var igår jag var 8 år. Osäker för att jag skulle flytta till ett nytt land. Osäker för att mamma hade träffat en kille och ljugit om det. Rädd för misslyckanden. Såg chansen till förändring. Men blev utstött för dialekt och hur jag såg ut. En av mina bästa vänner i dagsläget är en av de personer jag hatade mest när jag gick i 3an. Vilket var befogat. Vi var i bråk varje dag. Men idag är han en av mina bästa killkompisar.
Det är så sjukt när man tänker hur snabbt åren går. Det är redan ett och ett halvt år sen gammelfarmor dog. Den enda släktingen under min tid, som jag kommer ihåg, som har dött. Den ångesten som växte fram när mamma ringde och sa att hon dött samma dag som jag och en kompis skulle till Åland. Ingen vet egentligen varför jag fick sån ångest. Bara jag. Och det är en sak jag inte kunnat dela med mig av till någon.. Och det kommer förmodligen dröja länge innan jag klarar av att berätta det för någon.. Det har gått 11 år sen jag flyttade till Vallentuna från Åland. Åren som bråkstake. Haha knappt man kan hålla sig för skratt.. Men ett av alla dessa år som har betytt mest. Är 2006.. Då vaknade min livsglädje, då hade jag något att leva för, någon att sitta och gosa med. Min skyddsängel, min räddare, min lillasyster. Låter ganska fult egentligen att säga. Men Linnea räddade mig.. Räddade mig från mig själv och mina planer..
Jag är typ SÄMST på att hålla en röd tråd. Kanske är det för att jag är upp i varv.. Jag vet inte. Jag tycker att jag alltid är sån här.
Men aah.. Det var nog allt för nu..
P&K Michilicious
