Michilicious

Idag har jag vart riktigt lat, jag klädde inte på mig förens vid 17 tiden och de gjorde jag BARA för att jag skulle till ICA och handla med Marie. Det var iof inte måste på att åka med. Det var jag som ville det. Men ändå, hahahaha jag har inget liv. Eller jo, datorn är mitt liv! :) Men idag har jag spelat världens fulaste spel. Piggly heter det. Man är en liten grismamma som ska ut på olika äventyr, men alla ska sluta lika, du ska ta hem äpplen till grisbarnen för att laga mat åt dom. Det är olika många äpplen varje gång och olika svåra banor, det var typ 38 olika barnor eller liknande och jag spelade ut hela spelet idag. Jag tror att det är för barn. Hahaha men det var så sött, den där lilla grisen hoppade runt och åt godis och grejer.

Jaa, sen var jag och handla. No big deal.

Sen hem igen och fortsatte loda i min underbara säng! Gud vad jag tjatar om den :P Hahaha, och jag har kollat på dom två första twilight filmerna, ska snart se den tredje. Haha känner mig som en liten nörd idag. Visst, dom handlar om vampyrer och varulvar (klaga inte på att jag säger varulv, för Jacob kallar sig själv för det i andra filmen!) Men själva historien. Den där oändliga kärleken mellan Bella och Edward, visst det är på film. Men tänk att få uppleva den någon gång. Tänk att få känna att du är gjord för en människa och att du ska leva med den människan livet ut. Att det bara klickar och att man aldrig vill släppa taget om den personen. Jag vill uppleva det, jag vill gifta mig och jag vill ha barn. Inget snack om saken. Och jag tror inte att det är något man behöver vara redo för, träffar man den rätta så lär man veta det. Och skulle man då råka bli med barn får det väl bära eller brista. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Visst, det är kanske ytligkärlek. Men det är det yttre som ger insidan en chans, men insidan som ger utsidan sin glans. Det går inte att komma ifrån!

Just nu sitter jag i mitt rum, med fönstret öppet. Jag har haft massa ljus tända hela kvällen, kände att jag behövde lugna själen ett tag och det funkar ganska bra med ljus, blir ett behagligt ljus och man blir lugn. Men det blir ju så förbannat varmt. Och jag som inte klarar av värme, ja det slutar ju med att kläderna åker av igen. Fast nej. Jag har dom fortfarande på. Men jag håller seriöst på dö. Och ljusen som jag har på väggen har precis slocknat, men då sätter smartskaftet Michelle i 5 nya värmeljus där. För jag vill inte förstöra stämningen med att tända en lampa, så i natt kommer jag sova med öppet fönster!! :)

Back to love! Jag lät just så säker på att man vet vem den rätta är. Men jag tror jag ångra mig.. Tänk om man inte vet med en gång. Tänk om man har träffat den rätta redan, men låtit honom gå och kommer på det massa år senare, är det då ödet kommer in i bilden och gör sin sak? Eller är den rätta en helt främmande människa som kommer dyka upp i mitt liv förr eller senare? Tänk om man aldrig träffar den rätta för att man är för osäker som person. Och nöjer sig med någon som duger, men inte riktigt är det man vill ha? Som att gå till en affär och ska köpa.. Glass till exempel. Jag ska köpa Ben&Jerry men kommer hem med ett BigPack!? Då har jag fått glass, men inte det jag ville ha. Eller ska man bara vara kravlös och se vad man får?

Det har ju alltid fungerat med presenter. Dom åren jag har önskat mig något har jag blivit så missnöjd med det jag fått om det inte vart det jag önskat mig. (bortskämd, ja kanske. Eller väldigt besviken!) Som dom 2 åren jag önskade mig en gitarr, men fick en plånbok och massa presentkort. Jag hatade verkligen den plånboken för att det var inte min gitarr. Hela min dag var förstörd. Men dom åren då man absolut inte har önskat sig något och bara fått en present utan förväntningar, då har man blivit jätte nöjd.. Det är ganska läskigt sånt där egentligen.

I år är första gången på 2 år som jag önskat mig något. Jag har önskat mig en sängstomme och en bäddmadrass av mamma och familjen. Först när mamma frågade vad jag önskade mig så sa jag "inget" för jag vet hur besviken jag blir när jag inte får vad jag önskar mig.. Besviken över att det inte blivit som jag tänkt mig. Sen när jag fick sängen så tänkte jag att "aah men då kan jag väl önska mig det.." och så sa jag det till mamma. Egentligen har jag ingen förväntning på att få det, men det skulle vara riktigt kul om jag fick det.

Jag gillar inte ha förväntningar om något, för då kan jag inte bli besviken när det inte blivit som jag tänkt mig och det funkar ganska bra i mitt liv. Mindre besvikelse = mindre ångest. Men det är inte alltid man lyckas stänga ute ångesten. För den är alltid där och trycker, ibland är man tillräckligt stark för att trycka tillbaka den. Ibland är man kanske så stark att man klarar av den. Men rätt som det är så är man varken tillräckligt stark för att trycka tillbaka den eller att låta den komma fram utan att skada en. Och det är i dom tillfällena som jag mår, rent ut sagt, SKIT! Det är i dom tillfällena som jag inte kan se att jag faktiskt har mått bra, det är i dom tillfällena som jag inte tillåter mig själv att tro att jag har folk som älskar mig och beskyddar mig från mig själv. Det är i dom tillfällena hemska saker skulle kunna hända om jag inte hade kraften att be om hjälp. Även om det inte alltid tyder på att jag vill ha hjälp. Men någon sorts styrka har jag i det, för när jag har nått botten och sen en gång djupare än botten, så ser jag bara ljusar och ljusare. Kanske är det för att jag tillåter mig att må dåligt. Kanske för att jag inte orkar kämpa. Men jag kommer alltid ha en evig kamp i mitt liv. Och det är kampen mot mig själv. Som jag skrev i ett inlägg för inte så länge sen. Jag har på papper att jag är "normal störd" men det är jag inte.

Som barn upplevde jag en hel del traumatiska saker. Saker ett barn varken ska behöva se eller vara med om. Saker som inte existerar i en "normal" familj. Kanske är det därför jag är som jag är. Kanske är det pga personer som jobbat runt i kring mig som bara klankat ner på mig. Kanske är det för att jag inte velat vara som alla andra. Kanske är det för att jag själv byggt upp det. Men jag har funderat mycket på varför det oftast är hösten som är värst. Vad är det som hänt i mitt liv under hösten som gjort att jag kan må så fruktansvärt dåligt. Men som jag lyckats slippa i år? Är det kanske det faktum att jag accepterat att något har hänt som gjort att jag sluppit lida så mycket i år? Vem vet? Förmodligen ingen..

P&K Michilicious