Bara tomma ord..
Tomma ord, skriva utan att veta vad man ska skriva. Vet inte vart den röda tråden leder den här gången. Kanske blir det om att man känner sig dum för att man sårat en person? Kanske för att man sårat många personer.. Det är ingen som egentligen vet vart det här leder. Inte ens jag!
När man sitter och funderar tillbaka i tiden så kommer man på alla gånger då man faktiskt vart en riktig jävla idiot. Sårat personer som absolut inte gjort en något alls. Dom personerna är alldeles för många. Och jag tänker inte skylla på något, för det är jag som sårat dom. Gjort är gjort och tiden läker alla sår. Jo visst! Men fortfarande. Jag har skadat personer, både psykiskt och fysiskt. Har förlorat personer på grund av personen som jag var/är. Jag var på G med en kille för inte så länge sen. Men backade, backade riktigt brutalt. Fick nästan det att låta som att det var hans fel.. Men det var det inte. 9 av 10 gånger man säger "det är inte dig det är fel på, det är mig" så menar man det inte. Men i det här fallet gör jag det. Jag menar det. Jag var instabil och visste inte var jag hade mig själv. Och älskar jag inte mig själv, accepterar jag inte mig själv och mina brister hur ska jag då kunna älska och acceptera en annan människa? Jag gillade honom. Det gör jag nog fortfarande. Jag vill älska, jag vill ha kärlek. Men är jag redo för det? Jag vet faktiskt inte.. Men han var verkligen något speciellt. Han var snäll accepterade mig fast jag fick mina ryck, som både var negativa och positiva. Han tog emot skit fast han inte hade behövt det. Han stöttade mig i mina svackor och gillade mig för den jag var. Men jag klarade bara inte av det :/
En person som jag också skadat är en annan person. Men den personen har jag skadat på ett helt annat sätt. Jag hade ett enkelt löfte till den personen. Ett löfte som vem som helst skulle klara av att hålla. Vem som helst förutom jag. Jag mådde så dåligt och gjorde saker som jag egentligen inte skulle ha gjort. Om han läser det här, eller om min familj läser det här så kommer dom veta precis vem det handlar om.. Han var min största kärlek och genom många försök så insåg vi väl att det kanske inte skulle vara vi. Men varje gång jag ser honom så kan jag inte hjälpa att jag blir knäsvag. Hans ögon kan få mig att smälta.. Känns ganska patetiskt att faktiskt erkänna det. Men jag kan inte hälpa det. Det är så jag känner.. Han är en bra vän. Mamma brukar skoja och säga "nej inte nu igen." Fast nu på senare undrar jag om hon faktiskt skojat när hon säger så. För under alla våra försök har det aldrig hållt mer än 2 månader åt gången typ. Och är det inte jag som blivit sårad så är det han.
Min mamma är en person jag sårat. Henne har jag sårat på så många olika sätt. Sätt som inte ens går att beskriva bra. Där det inte finns förklaringar till varför. Jag har alltid vart en rebell, men även rebeller brukar veta var dom ska stoppa på ett ungefär. Det har inte jag gjort. Jag har sett till så att jag har blivit utkastad, att jag inte kunnat träffa min mamma på månader. Jag har gjort så att hon inte har velat sett mig. Jag har vart elak genom ord, har sagt så fruktansvärt elaka saker. Jag har inte ens behövt vara arg på henne utan att jag har skällt på henne. Det räcker med att jag ringt henne under ett ångestanfall och sen har det slutat med att jag anklagar henne för att det är hennes fel för "hade jag dött där på BB så hade jag sluppit det här livet."
Jag har sårat vänner, jag har förlorat vänner!
Jag har förlorat en syster. Jag tänker inte dra någon "jag tycker synd om mig själv"- historia. För jag vet faktiskt inte ens vart det gick fel.. Jag har glömt det. Det jag vet är att jag och min syster. Som en gång var min bästa vän och som jag gjorde allt med inte finns med i mitt liv längre. Hon har fått två barn och jag är då moster. Jag är moster åt två barn ett av dom har jag aldrig träffat för hon kom just till världen. Och den andra har jag träffat ungefär 4-5 gånger sen han föddes. När någon frågar hur det är med dig Jennifer, så svarar jag ärligt. För jag vet inte hur du mår.. Jag kan inte säga att jag vart den bästa på att höra av mig, men varje gång vi ses så försöker jag vara trevlig men det tjänar ingenting till. Om det inte är som att prata med en vägg så är det som att du tycker det är jätte jobbigt att prata med mig. Det är snart 4 år sen vi slutade prata Jennifer. Kommer du ihåg varför? Kommer du ihåg varför du är så fruktansvärt sur på mig? Jag har bett om ursäkt 1000 gånger. Jag kan göra det igen. Men jag vet som sagt va inte vad jag ber om ursäkt över. Det enda jag vet är att jag inte är delaktig i ditt liv, i dina barns liv, att mist en syster, en bästa vän och att jag saknar dig!
P&K Michilicious
När man sitter och funderar tillbaka i tiden så kommer man på alla gånger då man faktiskt vart en riktig jävla idiot. Sårat personer som absolut inte gjort en något alls. Dom personerna är alldeles för många. Och jag tänker inte skylla på något, för det är jag som sårat dom. Gjort är gjort och tiden läker alla sår. Jo visst! Men fortfarande. Jag har skadat personer, både psykiskt och fysiskt. Har förlorat personer på grund av personen som jag var/är. Jag var på G med en kille för inte så länge sen. Men backade, backade riktigt brutalt. Fick nästan det att låta som att det var hans fel.. Men det var det inte. 9 av 10 gånger man säger "det är inte dig det är fel på, det är mig" så menar man det inte. Men i det här fallet gör jag det. Jag menar det. Jag var instabil och visste inte var jag hade mig själv. Och älskar jag inte mig själv, accepterar jag inte mig själv och mina brister hur ska jag då kunna älska och acceptera en annan människa? Jag gillade honom. Det gör jag nog fortfarande. Jag vill älska, jag vill ha kärlek. Men är jag redo för det? Jag vet faktiskt inte.. Men han var verkligen något speciellt. Han var snäll accepterade mig fast jag fick mina ryck, som både var negativa och positiva. Han tog emot skit fast han inte hade behövt det. Han stöttade mig i mina svackor och gillade mig för den jag var. Men jag klarade bara inte av det :/
En person som jag också skadat är en annan person. Men den personen har jag skadat på ett helt annat sätt. Jag hade ett enkelt löfte till den personen. Ett löfte som vem som helst skulle klara av att hålla. Vem som helst förutom jag. Jag mådde så dåligt och gjorde saker som jag egentligen inte skulle ha gjort. Om han läser det här, eller om min familj läser det här så kommer dom veta precis vem det handlar om.. Han var min största kärlek och genom många försök så insåg vi väl att det kanske inte skulle vara vi. Men varje gång jag ser honom så kan jag inte hjälpa att jag blir knäsvag. Hans ögon kan få mig att smälta.. Känns ganska patetiskt att faktiskt erkänna det. Men jag kan inte hälpa det. Det är så jag känner.. Han är en bra vän. Mamma brukar skoja och säga "nej inte nu igen." Fast nu på senare undrar jag om hon faktiskt skojat när hon säger så. För under alla våra försök har det aldrig hållt mer än 2 månader åt gången typ. Och är det inte jag som blivit sårad så är det han.
Min mamma är en person jag sårat. Henne har jag sårat på så många olika sätt. Sätt som inte ens går att beskriva bra. Där det inte finns förklaringar till varför. Jag har alltid vart en rebell, men även rebeller brukar veta var dom ska stoppa på ett ungefär. Det har inte jag gjort. Jag har sett till så att jag har blivit utkastad, att jag inte kunnat träffa min mamma på månader. Jag har gjort så att hon inte har velat sett mig. Jag har vart elak genom ord, har sagt så fruktansvärt elaka saker. Jag har inte ens behövt vara arg på henne utan att jag har skällt på henne. Det räcker med att jag ringt henne under ett ångestanfall och sen har det slutat med att jag anklagar henne för att det är hennes fel för "hade jag dött där på BB så hade jag sluppit det här livet."
Jag har sårat vänner, jag har förlorat vänner!
Jag har förlorat en syster. Jag tänker inte dra någon "jag tycker synd om mig själv"- historia. För jag vet faktiskt inte ens vart det gick fel.. Jag har glömt det. Det jag vet är att jag och min syster. Som en gång var min bästa vän och som jag gjorde allt med inte finns med i mitt liv längre. Hon har fått två barn och jag är då moster. Jag är moster åt två barn ett av dom har jag aldrig träffat för hon kom just till världen. Och den andra har jag träffat ungefär 4-5 gånger sen han föddes. När någon frågar hur det är med dig Jennifer, så svarar jag ärligt. För jag vet inte hur du mår.. Jag kan inte säga att jag vart den bästa på att höra av mig, men varje gång vi ses så försöker jag vara trevlig men det tjänar ingenting till. Om det inte är som att prata med en vägg så är det som att du tycker det är jätte jobbigt att prata med mig. Det är snart 4 år sen vi slutade prata Jennifer. Kommer du ihåg varför? Kommer du ihåg varför du är så fruktansvärt sur på mig? Jag har bett om ursäkt 1000 gånger. Jag kan göra det igen. Men jag vet som sagt va inte vad jag ber om ursäkt över. Det enda jag vet är att jag inte är delaktig i ditt liv, i dina barns liv, att mist en syster, en bästa vän och att jag saknar dig!
P&K Michilicious
Michilicious - Bara för att jag är jag
Trackback
