Besvikelse och åter besvikelse..

Vissa saker är så svåra. Man vill säga, men man vågar inte. Jag vet seriöst inte vad det är med mig. Vad är det som är så svårt med att säga "Jag tycker du är vacker." eller "Du har en fin personlighet" ? Det är inget svårt egentligen. Du gör bara personen glad.. Men varför kan jag då inte säga det? Är jag så rädd att inte få höra det tillbaka? Har jag blivit rädd för vad andra tycker om mig. Har det börjat påverka mig mer än det någonsin gjort? Jag vill inte tro det. Men det känns som det. Det känns som att jag inte är den där "starka" personen mer. Eller egentligen kanske jag aldrig har vart det.. Jag har alltid varit lätt att såra, men haft svårt att visa det. Utan har oftast behandlat personen likadant eller värre.. Men jag har aldrig kunnat säga "det där sårade mig".. För vem vill visa sina svårigheter?

Jag är inte rädd för framtiden, jag är inte rädd för att vara ensam. Det jag är rädd för är att bli ensam pga något man gjort och kanske är det därför jag istället börjat visa att jag är sårbar jag med.. För inte så länge sen sa en av mina kompisar "jag ser inte dig som svag. Jag har alltid sett dig som en stark person.." Visst. Jag är stark. Det måste man vara.. Men som jag så många gånger sagt.. Ibland käner jag mig som en liten 7 åring som bara vill gömma sig bakom mamma eller krypa upp i mammas famn och gråta.

Många säger att man inte ska skylla på sin bakgrund.. Att det blir vad man gör det till.. Visst, det är delvis sant.. Men om man sen skulle jämföra två "normalstörda" barn. Ett som har haft en bra barndom, haft lagom mycket tjaffs i "normala" situationer. Och ett barn som blivit misshandlat och bahandlat som skit.. Vem tror ni får tuffast tonår? Den som har föräldrar som älskar sitt barn och vill den det bästa. Eller den som haft det jobbigt nog redan?
Visst finns det "fall" där barn som haft en tiptop uppväxt har förjävliga tonår.. Men oftast är den nog den som upplevt så mycet skit redan. Jag tänker inte skylla allt på min barndom, på min så kallade pappa. Men mycket tänker jag skylla på honom.. Mamma har sagt så många gånger åt mig att inte ta upp kontakten med honom, men att jag givetvis får göra det om jag är berädd på att bli sårad. Första gångerna tänkte jag, "han kan ha förändrats".. Visst han har förändrats till viss del.. Men han kan fortfarande inte höra av sig, han kan fortfarande inte hålla saker han lovar, han gör mig besviken gång på gång, han är bara han.. Och egentligen känner jag mig ganska dum också.. Som faktiskt fortsätter att höra av mig. Kanske är det för att jag vill tro att han för en gångs skull kanske skulle kunna säga "jag ringer dig imorgon" eller kanske fråga "hur är det med dig?". Eller när man har berättat att man haft det jobbigt kanske säga "varför är det jobbigt" istället för "hade du bott kvar på Åland hade det var mycket bättre." eller "det är bara inbillning".. Mina känslor är INGEN inbillning. Jag känner dom. Jag käner dom så det bränner i hela kroppen. Och vill ni veta vilken känsla det är jag känner? Besvikelse och förakt..

Jag vet liksom inte, det har alltid hängt med egentligen. Ta året jag bodde på Åland. Jag var hos farmor och farfar nästan varje dag när jag bodde på Åland. Jag ringde min så kallade pappa flera gånger och frågade om han ville ses. På den tiden bodde jag typ 30 min ifrån honom .. Men nej.. Han skulle sätta upp paraboler, han jobbade, han var trött, han hade inte tid för han skulle fixa med det ena och det andra.. Under det halvåret jag bodde där, träffades han och jag kanske 5 gånger.. Och det var när jag åkte till honom. Jag fick en julklapp för att jag BAD om den.. förra året på min födelsedag hade han inte ens krafter till att ringa och säga grattis.. Utan jag fick en liten kommentar på facebook. Hade han och jag inte vart vänner på facebook (som vi inte är längre för han har blockat mig där) så hade han förmodligen inte ens kommit ihåg min födelsedag. Och sen sitter HAN och säger att MIN MAMMA, inte funnits där. Hon som har uppfostrat mig, betalt min mat, mina kläder. Som lärt mig att leva, även om det tagit ett JÄVLA långt tag. Men det har inte tagit lika lång tid som att inse att min så kallade pappa inte vill finnas i mitt liv. Han brukar säga det, jag vill ha kontakt med dig. Men vi hörs bara när jag ringer. Han har ringt mig 2 gånger sen vi började prata igen efter många år av uppehåll.. Båda gångerna har jag bett honom att ringa.. Och ärligt talat. Besvikelse och förakt.. Det är två känslor som ihop kan bilda en sån stor och stark känsla. En känsla man kan säga om mycket men som man sällan menar.. HAT. Jag har ingen pappa och har aldrig haft.

En av mina systrar ser mammas man som sin pappa. Men det gör inte jag. Det är först nu han och jag har börjat komma överens.. Kan prata. Men jag kan inte säga att jag älskar honom. Han är okej.. Det mest positiva han egentligen har gjort var väl att han fick mamma att flytta från Åland. För hade jag vart kvar där hade förmodligen inget i mitt liv fungerat. Jag älskar den ön. Absolut! Jag älskar att vara där! Jag älskar mina vänner jag har där. Men jag älskar även att åka hem därifrån..

Men det jag vill få fram med det här, eftersom jag vet att min så kallade pappa läser det här.. Vill du göra mig glad.. Så ringer du på min födelsedag. Pratar med mig. Jag fyller år den 1 november. Och jag föddes år 1990. Jag blir alltså 20 år i år.. Så du inte tar fel på något.. (jag kanske är barnslig, men jag kanske måste sänka mig till din nivå för att du ska förstå) Men som sagt va.. Vill du göra mig glad. Ring, du har mitt nummer och har du tappat bort det så har min mormor mitt nummer och ringer du inte. Då behöver du ALDRIG mer höra av dig heller. Då kommer jag förbi och hämtar allt som möjligvis skulle ha hemma hos dig som är mitt och sen hör jag ALDRIG mer av mig. Och den här gången menar jag det. För jag behöver inte mer besvikelse.. Jag behöver ingen pappa när han ändå inte finns. Du kommer vara död för mig.. Du kommer inte finnas. För det är lättare att sörja någon som är död än någon som bara inte vill finnas där..

P&K Michilicious

Michilicious - Bara för att jag är jag


Skriv dina tankar och funderingar här:

Namn:
Kommer du ofta hit?

E-postadress: (publiceras ej)

Nummer?: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Att lämna en kommentar innan ni går :)
RSS 2.0