Michilicious

.. Att jag är lite gnällig just nu.. Men något jag också är förbannat less på, det är min konstanta värk i lederna! Och inte nog med det, vissa leder knakar ju så förbannat så man blir äcklad av sig själv (Ja, jag har lite svårt för knakande leder, tycker att det är lite äckligt och läskigt).

 

Jag har så långt tillbaka i tiden jag kan minnas haft ont i mina leder och jag har sökt hjälp hos husläkare, vårdcentraler, sjukhus och diverse sjukgymnaster, naprapater och kiropraktorer (hahah vad kul de lät xD ) men jag får samma jävla svar VARJE JÄVLA GÅNG!! "Nej, vi kan inte hitta något fel.."

 

Nej, men om ni slutar ta samma förbannad test varje jävla gång, vidgar vyerna lite, testa göra något annat test, skicka mig vidare till något annat ställe som är lite mer kunniga och kan ta reda på det lite bättre.. För att jag inte har reumatism konstaterade vi nog första gången när jag var 12 och sen ungefär varje år efter det.. Jag har fattat det!! JAG HAR INTE REUMA!! Men bara för att jag inte har reuma så betyder det väl inte att jag inte har något fel? För något fel har jag ju, annars skulle jag inte ha så här ont.. Om jag nu inte ska tro på de där block-mongot till läkare jag hade en gång som sa att allt satt psykiskt.. Mjaa, tror inte de va.. 

 

Nej, fy fan.. Man önskar att vården kunde ta en på allvar någon gång! 

 

PEACE Michilicious

Vad gör man när man inte orkar erkänna för sig själv och ångesten sparkar till en i röven.. Ja, jag antar att det bara är att inse att man faktiskt inte mår så bra som man vill tro att man gör.. Jag borde må bra och det gör jag väl till viss del också, jag har en fantastisk kille som finns där och hela hans familj och min familj.. Men vad hjälper det när man är arbetslös och inte har en enda krona i princip? Jag verkligen hatar att snylta på andra och jag verkligen AVSKYR att behöva be om pengar i form av lån, men ibland måste man faktiskt göra det hur lite man än vill. Men när man sen får ett nej, vilket man får ta ibland, så känns det bara ännu mer pinsamt och patetiskt.. 

 

Sen finns det vissa saker jag blir så förbannat less på.. En person som gång på gång på gång säger att han ska hjälpa men det blir en besvikelse varje gång och när fan ska man lära sig att hans ord inte spelar någon jävla roll för man vet innerst inne att det aldrig kommer ske. 

 

Besvikelse, hur länge och hur många gånger orkar man med det? Och varför lär man sig aldrig? Varför låter man de ske flera gånger från samma person och när man sen sätter ner foten så får man bara skit ändå?

 

Ångest, sån brutal jävla ångest. Tårar som aldrig tar slut, de slutar aldrig falla.. Hur många tårar kan en människa egentligen producera och varför kan man inte alltid hålla tillbaka dem? Ibland lyckas jag för jag vill inte att vissa personer ska se mig "svag". För att gråta inför någon gör en sårbar och man vill inte visa sig sårbar inför vem som helst. 

 

Värdelös, ja det är så jag känner mig. Värdelös för att jag aldrig lyckas med något.. Ja, visst det är svårt att få ett jobb på ett sånt här litet ställe och jag har precis flyttat hit. Men det förminskar ju inte känslan av att man känner sig som en snyltare och värdelös.. 

 

Ångest och ännu mera ångest. Så många känslor och jag vet inte vart jag ska göra av dem. Hur kommer det sig att man jämt har så jävla bra tips till alla andra men man kommer aldrig ihåg dem när man själv behöver använda sig av dem!? Och varför finns aldrig personerna där som man jämt och ständigt.. ALLTID finns där för!?

 

Sviken, besviken.. Vad gör man när man inte längre kan se vem som är ens äkta vänner? Vad gör man när man känner sig så hopplös och ensam? Jag är inte ensam, jag har nästan alltid någon i närheten.. Men jag är ändå så tom och ensam.. Fast ändå inte tom i och med alla känslor jag har i mig, men ändå så tom och ensam. 

 

Jag som trodde att jag skulle slippa falla den här hösten/vintern eftersom ångesten inte dykt upp.. Men nu kom den och den kom med en jävla fart, här byggdes det inte upp sakta men säkert, nej inte då. Och inte fan hann jag spänna fast säkerhetsbältet.. Undrar bara hur långt jag hinner falla innan jag orkar resa mig upp.. För när man nått botten så kan det väl bara gå uppförs.. Antar jag i alla fall.. Om man inte gräver en grop för att komma lite djupare.. 

 

Orkar inte må dåligt, jag vill må bra, jag vill inte ha ångest, jag vill inte känna alla dessa känslor och hopplösheten. Jag vill må bra! Jag vill vara "normal-störd".. jag vill ha ett "normalt" liv. jag är trött att ständigt kriga med mig själv och ännu mer trött blir jag när jag börjar bli svag och inte orkar hålla kämparglöden uppe..

 

PEACE Michilicious

.. och rastlösheten tar över.. 

 

Ja, ibland önskar jag seriöst att man var liten igen.. För när jag var liten var det inte alls likadant som med dagens småttingar som nu mer sitter framför tvn mer eller mindre hela tiden.. Film, tvprogram, spel mm.. När jag var liten var man ute i princip hela tiden.. Och man hade ALLTID något att göra, även om det inte fanns mycket att leka med.. Jag spenderade mycket tid hemma hos mina underbara morföräldrar, de hade en stor tomt (ja, har fortfarande eftersom de fortfarande bor där) där kunde man alltid hitta på något. Och var man inte ute så kunde jag alltid sitta och pyssla med mormors grejer, min mormor har alltid pysslat med allt mellan himmel och jord.. Och tack vare det så har jag väl en "tant-stämpel" haha för jag är en jävel på att sticka och massa annat sånt pyssel, för vad hon än har haft som nyaste projekt så har jag alltid velat göra samma sak.. Och med morfar fick man alltid vara med och hjälpa till med de lilla man kunde. Han är en sån som pysslar fast mer inom snickeri och dylikt.. 

 

Men nu, vad ska man hitta på? Jag börjar känna mig som dagens småttingar, sitter framför datorskärmen mer eller mindre hela dagarna.. Kan skrolla upp och ner på FB även om de inte har hänt ett skit, sitter och kollar igenom värdelösa jävla skitbloggar.. Sen finns det ju givetvis bloggar som jag gillar att läsa, men de flesta jag läser är bara tomma ord, om dagens outfit eller vad de åt till lunch. Som om jag egentligen skulle bry mig om att de åt en halv tomat till lunch för att inte gå upp i vikt!? 

 

Nej, ibland önskar jag verkligen att man hade samma fantasti som när man var liten.. Då hade man inte så höga krav på vad man gjorde, men man var alltid sysselsatt.. Och dom få gångerna jag hade tråkigt hemma hos mormor och morfar så brukade min mormor säga "man får ha tråkigt.." Inte för att det var de man ville höra.. Men det är ju sant..

 

MEEN!!! Nu är jag förbannat less på att ha tråkigt, jag vill ha fantasi för att hitta på något roligt. Vad som helst.. Såå, kanske är det dags att antingen slipa upp min fantasi tills den blir skinande och gnistrande eller hitta en hobby!! 

 

P&K Michilicious

Alltså.. Jag måste ju ha ÅRHUNDRADETS bästa pojkvän!! Som ni säkert vet och redan har förstått så är ju jag heeeeeelt förälskad i skor, speciellt märket Iron Fist.. Och vad tror ni att jag fick i present av min fina, fina Tim? Jo, ett par Iron Fist skor!! Lyckan är total och det var värt att vänta några dagar på det. Eftersom det var min födelsedags-present och jag fyllde i torsdags.. 

 

Sååå för er som inte sätt mina älsklingar så kommer det bilder på mina 4 par :)

 

Här är då första paret som jag köpte:

Alltså, när tar motgångarna slut? När vänder turen? När är det min tur att lyckas? 

 

Frågorna kan jag fortsätta med, men det är inte dom jag vill ha ut, det jag vill ha i utbyte är svar.. Min mamma brukar säga att "det löser sig alltid".. Jo, i mitt liv har det ju typ gjort det.. Men sen vänder det lika snabbt igen..

 

Om några dagar är det exakt 1 ½ år sen jag flyttade 40 mil från alla jag kände, bort från all trygghet och mitt säkerhetsnät.. Jag flyttade från min familj, mina vänner och alla andra som ALLTID funnits där och fångat upp mig när jag behövde det. Och jag kommer så väl ihåg hur förbannat jävla skit kasst jag mådde när jag klev av tåget i Skövde, den ångesten och nervositeten går inte att jämföra med NÅGOT annat i denna värld. Och när jag sen klev in på boendet och insåg att FUCK, jag ska bo som ensam tjej med 40 killar, hur FAAAAN kommer det här sluta? Då steg ångesten lite till.. Men jag fann många vänner, jag hittade några guldklimpar i den tunga vardagen, sen att jag fick en fantastisk vän i själva skolan också, som dessutom var en tjej, var ju bara ett plus i kanten. Det är nog mycket tackvare henne som jag stod ut också.. För med henne kunde jag verkligen släppa ut all skit som tyngde ner mig.

 

Jag gick en utbildning, bodde i en student korridor och samtidigt som det var det roligaste jag vart med om så var det även fruktansvärt förjävligt.. Så många fester (ja, jag vet att det tillhör!), så mycket droger, så förbannat mycket skitsnack och folk som var för fega för att stå för sina åsikter, så många tjaffs.. Men givetvis var det inte bara negativt.. Jag hade som sagt förbannat kul och vissa personer är de skönaste människorna jag träffat. Korridorshäng, takfester, krogen, pokerkvällarna, pingisturneringar och vänner för livet. Men även om den resan jag gjorde var det bästa jag egentligen gjort, för det var första gången i mitt liv som jag genomförde något fullt ut.. Jag lyckades! Meen, sen svängde det ju ganska snabbt, gick en utbildning och fick inte tag i någon lärlingsplats.. 

 

Så, jag har en halvklar utbildning som inte ger mig kompetens till något och så har jag en plattsättarutbildning som jag inte kan få jobb inom och som inte ger mig kompetens till något annat än just det.. Och det känns förjävligt!

 

Mitt humör pendlar upp och ner snabbare än någonsin men jag är även bättre på att dölja det och hålla det inne och sen släppa ut det i ensamhet, för det är ingen som gjort något, det är ingen som ska behöva lida pga min ångest.. Ingen ska behöva ta någon onödig skit.. Men helt ärligt så vet jag inte varför det är så här just nu.. För jag är lycklig, jag är rätt stabil i mig själv.. Kanske beror det på konstant rastlöshet och alla tankar kring pengar som stör mig.. jag vet inte.. 

 

Eller är det alla krav på att man måste vara vuxen och passa in i samhällets ramar? ingen aning.. Det enda jag egentligen vet är att jag är förbannat jävla less.. Men jag vet inte vad det är jag är less på, kanske är det alla krav.. 

 

Ibland önskar jag verkligen att jag var typ 5 år och kunde krypa ner i mammas famn igen.. Inga krav, inga måsten.. Du får vänner genom att fråga om man ska leka, inga bekymmer, inga tankar kring något annat än att bara va.. Sen att jag inte riktigt var sån är en annan sak.. För jag var en diktator, jag skulle bestämma och de som inte följde mina regler fick inte vara med.. Kläderna krånglade och trasslade sig, dubbla lager kläder var bara att glömma.. Min stackars storesyster fick genomlida mycket på vägen till skolan.. Oj oj, förlåt Jennifer och tack för att du är en sån underbart snäll människa!! Men ibland önskar jag att jag var sådär genom snäll.. Men det är jag inte, jag är rätt elak egentligen, fast bara mot personer som förtjänar det.. Är någon snäll mot mig är jag det automatiskt tillbaka, men beter någon sig som en jävla idiot ja, då är det idioti människan förtjänar.. 

 

Nej, jag vet egentligen inte vad jag ville med det här.. Sååå, jag säger bara..

 

PEACE motherfuckers!!! 

 

Michilicious

Hey hoe, lets go!! 

 

Nu blire dubbelparty med svärmor som fyller år imorgon och som ni alla vet så fyllde jag ju i torsdags.. SÅÅÅÅ NU BLIRE PARTYYYY!!!

 

Hmm, ja nu var den här.. Och jag kan lätt säga att det är nog fan den lugnaste födelsedagen jag någonsin haft.. För det första har det inte vart minsta lilla bråk.. ÄN, klockan är ju inte så mycket, så det kanske hinner bli tjaffs, men hoppas inte direkt på det för i så fall är det nog första gången NÅGONSIN som det inte är bråk/tjaffs på min födelsedag. För det andra så har jag typ, lite, minimalt med feber.. Känns det i alla fall som.. Men jaa, vem vet.. En sak är i alla fall säker och det är att jag vill hitta på något. Egentligen inget speciellt, jag vill bara göra något annat än att ligga inne under täcket även om det är förbannat skönt att göra det när man har lite små ångest. Men risken för att det blir värre är ganska stor. 

 

Hmm, ja, i övrigt så är väl allt bra. 

 

Hoppas ni andra får en trevlig dag!

 

P&K Michilicious