...

Vad gör man när man inte orkar erkänna för sig själv och ångesten sparkar till en i röven.. Ja, jag antar att det bara är att inse att man faktiskt inte mår så bra som man vill tro att man gör.. Jag borde må bra och det gör jag väl till viss del också, jag har en fantastisk kille som finns där och hela hans familj och min familj.. Men vad hjälper det när man är arbetslös och inte har en enda krona i princip? Jag verkligen hatar att snylta på andra och jag verkligen AVSKYR att behöva be om pengar i form av lån, men ibland måste man faktiskt göra det hur lite man än vill. Men när man sen får ett nej, vilket man får ta ibland, så känns det bara ännu mer pinsamt och patetiskt.. 
 
Sen finns det vissa saker jag blir så förbannat less på.. En person som gång på gång på gång säger att han ska hjälpa men det blir en besvikelse varje gång och när fan ska man lära sig att hans ord inte spelar någon jävla roll för man vet innerst inne att det aldrig kommer ske. 
 
Besvikelse, hur länge och hur många gånger orkar man med det? Och varför lär man sig aldrig? Varför låter man de ske flera gånger från samma person och när man sen sätter ner foten så får man bara skit ändå?
 
Ångest, sån brutal jävla ångest. Tårar som aldrig tar slut, de slutar aldrig falla.. Hur många tårar kan en människa egentligen producera och varför kan man inte alltid hålla tillbaka dem? Ibland lyckas jag för jag vill inte att vissa personer ska se mig "svag". För att gråta inför någon gör en sårbar och man vill inte visa sig sårbar inför vem som helst. 
 
Värdelös, ja det är så jag känner mig. Värdelös för att jag aldrig lyckas med något.. Ja, visst det är svårt att få ett jobb på ett sånt här litet ställe och jag har precis flyttat hit. Men det förminskar ju inte känslan av att man känner sig som en snyltare och värdelös.. 
 
Ångest och ännu mera ångest. Så många känslor och jag vet inte vart jag ska göra av dem. Hur kommer det sig att man jämt har så jävla bra tips till alla andra men man kommer aldrig ihåg dem när man själv behöver använda sig av dem!? Och varför finns aldrig personerna där som man jämt och ständigt.. ALLTID finns där för!?
 
Sviken, besviken.. Vad gör man när man inte längre kan se vem som är ens äkta vänner? Vad gör man när man känner sig så hopplös och ensam? Jag är inte ensam, jag har nästan alltid någon i närheten.. Men jag är ändå så tom och ensam.. Fast ändå inte tom i och med alla känslor jag har i mig, men ändå så tom och ensam. 
 
Jag som trodde att jag skulle slippa falla den här hösten/vintern eftersom ångesten inte dykt upp.. Men nu kom den och den kom med en jävla fart, här byggdes det inte upp sakta men säkert, nej inte då. Och inte fan hann jag spänna fast säkerhetsbältet.. Undrar bara hur långt jag hinner falla innan jag orkar resa mig upp.. För när man nått botten så kan det väl bara gå uppförs.. Antar jag i alla fall.. Om man inte gräver en grop för att komma lite djupare.. 
 
Orkar inte må dåligt, jag vill må bra, jag vill inte ha ångest, jag vill inte känna alla dessa känslor och hopplösheten. Jag vill må bra! Jag vill vara "normal-störd".. jag vill ha ett "normalt" liv. jag är trött att ständigt kriga med mig själv och ännu mer trött blir jag när jag börjar bli svag och inte orkar hålla kämparglöden uppe..
 
PEACE Michilicious
Michilicious - Bara för att jag är jag


Skriv dina tankar och funderingar här:

Namn:
Kommer du ofta hit?

E-postadress: (publiceras ej)

Nummer?: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Att lämna en kommentar innan ni går :)
RSS 2.0