...
Som vanligt var de ett jävla bra tag sen jag skrev.. Men helt ärligt har jag inte vetat vad jag ska skriva om, för det känns bara som om att ifall jag börjar skriva så kommer jag spy galla över allt och alla. Jag mår inte bra.. Jag mår INTE bra.. Det känns som om jag har en stor fet jävla sten i halsen som gör att jag inte kan andas, den kväver mig sakta, sakta.. Jag har ett berg på mina axlar som tynger hela mig, "jag är dålig, jag borde inte få finnas, varför finns jag, varför överlevde jag incidenten på BB?".. Ja, som ni förstår är jag inte långt ifrån att glida ner i helvetesavgrunden igen.. Det var länge sen sist, men jag är nära att falla..
Hur kommer det sig att jag har lyckats stoppa mig själv från att göra det? Eller är de inte jag som har gjort det?
Varför mår jag dåligt och vad är det jag egentligen känner?
Ilska, frustration, hat, kärlek, lycka, glädje, ångest, sorg, ledsen.. Jag tror jag har alla tänkbara känslor i kroppen..
Ni som verkligen känner mig vet ju verkliga anledningen till att jag faktiskt lever idag, det är ju tackvare min lillasyster Linnea som räddade mitt liv dagen hon föddes iom att jag då hade planerat att ta mitt liv och allt var färdigt för att göra det. Men hon räddade mig.. Och Alice är min idol, jag bara älskar henne.. Men dom två.. Det är tack vare dem jag lever och jag har inte träffat dem på typ 4 månader. och det kanske är en skit-sak för alla andra.. Men jag andas tackvare mina systrar, jag lever tackvare dem och det ger ett speciellt band och jag kan inte överleva utan dem. Så när jag mår dåligt behöver jag dem, jag behöver deras skratt, deras oändliga kramas och deras fina ord om hur jag är världens bästa syster! Jag är beroende av dem.
Egentligen borde jag vara lycklig, jag har en kille som älskar mig, som jag älskar, som jag är förlovad med. Som gör mig lycklig, men när jag är ensam då är jag ensam.. När han är på jobbet så finns där inget som håller mig uppe.. Och vad gör man då?
Jag vet inte hur länge sen det var jag fick sova en hel natt, jag är totalt död i kropp och själ. Och när jag går ut ur rummet, då torkar jag tårarna och sätter på mitt leende, det som jag är så jävla bra på att göra, de som ingen annan än min mamma ser att är fake..
Men hur kommer det sig då att jag inte orkar berätta för någon att mina självskade impulser är tillbaka!? Jo, för vad spelar det för roll, mamma kommer bli ledsen och orolig, vilket hon inte behöver bli, för jag kommer inte göra något, har inte gjort något på 1 ½ år, så lär inte hända nu.. En gång beroeende alltid beroeende.. Jag har vart en person som självskada utan anledning, jag självskada för att jag var beroeende och för att den psykiska smärtan var för tung. Men jag kommer inte börja igen även om suget finns där var och varannan dag.
För känslan av att skära sig när man är ledsen är obeskrivlig. Att gå från att tårarna sprutar till ett otroligt inrelugn går inte att beskriva. Och folk får tycka vad dom vill om ärr, att dom är fula, eller att man skär sig för uppmärksamhet. Det gjorde inte jag och jag tycker inte att ärr är fula.. De berättar min historia.
De berättar om våld i hemmet och sexuella övergrepp, saker som man inte orkar prata om. Men ärren visar det åt en. Så nästa gång just du dömer ut en människa för sina ärr.. Tänk om en gång, för den personen kan ha vart med om värre saker än du någonsin kunnat tänka dig.
Nu gled jag ju ifrån som vanligt.. Typiskt mig när jag inte är på topp, kan aldrig hålla en röd tråd.. Aja, dags att ta på sig sitt leende.
PEACE Michilicious
