Spyr på allt!

Usch, just nu är jag verkligen inne i en svacka.. Orkar ingenting, vill ingenting.. Jag vantrivs något så fruktansvärt i den här jävla hålan jag bor i, speciellt vintertid. Men tyvärr är det ju inte bara att ta sitt pick och pack och dra.. Det känns som att jag har låst mig helt, har ingen lust till någonting. Och det är väl därför blogginlägget om den fantastiska bloggmiddagen inte kommit upp än. Men det ska göra det! Jag har inte glömt..
 
Varje liten motgång är inte längre liten.. Hela mitt liv faller ihop för en kortare stund.. Jag har fått lära mig under min uppväxt att känslor är något man ska släppa ut. Man ska berätta om det som tynger en.. Jag hade skit svårt för det i tonåren, förmodligen därför jag blev självdestruktiv.. För det ekar i kroppen av allt man känner. och man hör sig själv säga inombords att man är dum i huvudet, man är inte värd något.. Jag lärde mig att öppna mig, jag lärde mig att inte stänga in allt.. Men nu är jag där igen.. Bara för att jag fått höra "du berättar ju allt för alla hela jävla tiden.."
 
Just nu vill jag bara slita av mig håret och skrika tills lungorna spricker, spricka tills benen går av. Men framför allt släppa ut alla känslor. Berätta allt, berätta hur jag faktiskt mår och har gjort en längre period. Men jag kan inte. För jag är låst.. Igen! 
 
I Sthlm har jag hela mitt skyddsnät, de som fångar upp mig redan innan jag själv vet att jag mår dåligt.. Här har jag ingen. Jag är 30 mil ifrån alla som finns när det verkligen behövs. 30 mil ifrån de som säger "det kommer bli bättre igen och det vet du innerstinne".. Här får jag på sin höjd en kram efter att ha bett om den 17 gånger.. 
 
Jag är gravid och precis som förra gången har jag 1000 gånger starkare känslor. Ibland funderar jag på ifall det faktiskt är rätt att behålla. Jag vill, men klarar jag det? Samtidigt ställer jag mig frågan, skulle jag klara av en abort? Nej, jag tror inte det. För det är en ångest jag skulle få leva med för resten av mitt liv. Jag vet att jag kommer älska minibebis och ta hand om den precis som med Gabriella. Det är där min mening med livet finns, det är där jag har min styrka i dessa ångeststormar. 
 
Jag känner mig så jävla ensam. Ensam.. Jag har alltid varit stark i mig själv och inte haft problem av att vara ensam. Jag flyttade 40 mil ifrån ALLA jag kände. Jag kände INGEN i Skövde. Men jag tvekade inte en sekund på att flytta dit, bo som ensam tjej på ett studenthem med 40 killar för att gå utbildningen som jag verkligen ville gå. Så någonstans inom mig själv är det just nu som "för fan Michelle, SKÄRP DIG! Du behöver ingen annan vuxen för att klara dig. Det har din mamma lärt dig!" Och ja, det har hon. Men det är så fruktansvärt jobbigt att leva med en människa man älskar, som inte ser att man är ledsen trots att man gråter. Jag känner mig ensam.. 
 
Han är ingen hemsk människa men ibland tror jag han är blind! Jag vet inte hur många rader jag har raderat.. Bara för "aah men de och de kanske läser.. " Ska det verkligen behöva vara så? Förut sket jag i allt och alla. Jag brydde mig inte ett skit om vad folk tyckte och tänkte.. Mitt motto var "i don't give a damn about my bad reputation". varför ska jag börja nu bara för att min jargong inte passar vissa här? Inskränkta jävla idioter! 
 
Förlåt för långt inlägg.. 
Michilicious - Bara för att jag är jag


Skriv dina tankar och funderingar här:

Namn:
Kommer du ofta hit?

E-postadress: (publiceras ej)

Nummer?: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Att lämna en kommentar innan ni går :)
RSS 2.0