Undrar..

Det finns så jävla många måsten här i världen. Det är nästan med säkerhet jag säger att jag hatar dessa två ord. Måste och borde. Vadå måste och borde? Jag måste väl inget egentligen, men borde göra det ändå!? AAAH! Blir galen. Jag borde skaffa mig ett jobb, jag borde ha något att göra, borde vända dygnet rätt, måste tänka på ekonomi, måste hålla mig sysselsatt. Men varför måste jag? Och varför borde jag? "Det är bäst för din egen skull!" Vadå bäst för min egen skull? Är du rätt person att säga vad som är rätt och fel för mig?

Det finns bara.. Okej, 3 personer här i världen som kan säga vad som är rätt för mig. Det är min mamma, min mormor och jag själv.

Min mamma är den som egentligen tar sig lite vatten över huvudet när det gäller mig. Vet inte om det beror på att det alltid är henne jag ringer vid mina största ångestanfall.. Eller för att hon faktiskt är den som bryr sig om mig mest här i världen. Visst jag kan inte bo hemma, jag kan inte vara under samma tak som min mamma för då går både hon och jag under. Bara massa bråk och konflikter och det funkar inte alls. Alla tjejer behöver en mamma-dotter roll. Men jag och min mamma har aldrig riktigt haft det. Det är först nu på senare år som jag faktiskt börjat kunna erkänna att jag älskar henne. Och säga det till henne. Det är väldigt sällan hon får höra det, men hon får ofta läsa det. Jag älskar min mamma över allt annat. Även fast jag känt mig utanför många gånger, har alltid kännt mig som svarta fåret. Men det är väl egentligen inte så konstigt i en syskonskara på 6 flickor? Jag är nästäldst och även fast min ena syster är Autistisk, har ADHD och Epilepsi är jag nog den som tagit mest krafter från min mamma. Jag har bytt skolor som andra bytt underkläder, har velat ta livet av mig med jämna mellanrum. Har gjort försökt för att ta livet av mig, men har som tur va alltid fått hjälp innan. Jag har blivit diagnostiserad och sedan fått bort diagnosen. Jag har blivit så gott som nerdrogad av mediciner. Jag har vart riktigt jobbig! Men min mamma har alltid funnits där!

Min mormor är en ängel. Hon och jag har bara bråkat en gång, vad jag kan minnas. Och det var pga att jag inte ville följa med till stugan. Jag tror att jag var runt 15 år. Och ville så gärna vara med killen som jag gillade mest på hela jorden. Då kallade jag min mormor för häxa eller något. Och när hon sen hotade med att skicka hem mig så blev jag rädd. För jag ville inte hem!! För jag har aldrig riktigt vetat vart mitt hem är! Min mormor har tagit emot mig i vilket skick jag än vart, om jag har vart så deppig att jag inte orkat med skolan har jag kunnat ta båten över till Åland och hon har stått där i hamnen med öppna armar för att ta emot mig. Han jag känt mig ensam har hon stått där i hamnen, har jag vart lycklig har hon stått där. Han jag haft beslutsångest över något har hon hjälpt mig tillrätta. Har jag velat klaga på någon har hon lyssnat.. Min mormor är lugnt den bästa! Jag älskar henne, men hon är också en person som sällan får höra det! Jag tror faktiskt aldrig att jag sagt att jag älskar henne och det borde jag göra. För rätt som det är så finns hon inte längre. Och jag vill inte ha samma ångest när hon går bort (även om det är MÅÅÅNGA år kvar) som när gammelfarmor gick bort!

Jag kan faktiskt ärligt säga att jag inte har koll på läget hela tiden men då finns min mormor och mamma där och fångar upp mig. Jag ringer helst mamma, men är jag ledsen eller har ångest när jag är hos mormor och morfar, då är det som att vara liten igen. Man kan krypa upp i morfars famn och käna sig som 5 igen. Jag älskar mammas sida av släkten!!

Jag har även två underbara vänner, Josefine och Rebecca.

Josefine och jag lärde känna varandra när jag gick i åttan för andra gången. Jag gick i en cp-klass med världens mongon. Jag hatade min klass och hade förmodligen inte gått dit om dom snygga assistenterna inte jobbade där. Jag hade en jävligt tuff tid i mitt liv, jag och Josefine kanske inte var dom bästa för varandra just då, men jag hade förmodligen aldrig överlevt utan henne heller!

Jag och Rebecca lärde känna varandra genom våra ex.. Jag var tillsammans med Robin och hon var på G med Glenn. Jag, Robin och Glenn umgicks typ jämt och till en början var jag emot att han skulle bli tillsammans med Becca, men när jag sen fick träffa henne vart jag förälskad i den 3 år yngre tjejen. Hon var precis likadan som mig i sättet och hon blev min bästa vän!! Det är två år sen nu och jag älskar varje dag jag får vara med dig och saknar dig varje dag jag är utan dig! :/

Kärlek har varken måsten eller borden. Och då spelar det ingen roll vilken sorts kärlek det är. Om det så är till min mamma, till min mormor eller någon av mina bästa vänner eller en kille. Allt sånt är oskyldigt. Inte enkelt. Men absolut inte lika jobbigt som all ångest över känslan att man måste lyckas!!

Detta inlägg är tillägnat till alla personer där ute som jag älskar. Jag har inte nämt alla, långt ifrån. Men ni andra vet vem ni är!

Jag ÄLSKAR er!

Puss och Kram Michilicious!
Michilicious - Bara för att jag är jag


Skriv dina tankar och funderingar här:

Namn:
Kommer du ofta hit?

E-postadress: (publiceras ej)

Nummer?: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Att lämna en kommentar innan ni går :)
RSS 2.0