Michilicious

Man ska tacka gudarna för de vänner man har.. Vänner som stannar, vänner som förstår och hjälper till eller tröstar.. Det är de vännerna som man ska värdera inte alla dessa som du tror du känner, som egentligen aldrig lägger någon större energi på något annat än sig själv..

Josefine Strömberg, jag kan ärligt säga att jag vet inte vad jag skulle göra utan dig!

I natt bröt jag ihop, tårarna bara rann ner för kinderna och det fanns inget sätt att få stopp på dem.. Jag tänker inte berätta varför jag bröt ihop, kanske mest för att jag inte vet vart jag skulle börja.. Det har vart så mycket på sista tiden! Och det har tagit riktigt hårt på mig. Och inatt kunde jag inte hålla det inne längre, men jag känner att det är såååå mycket mer som behöver komma ut.

Jag är väldigt bra på att gömma mina känslor om saker och ting som jag tycker och tänker. Jag har lärt mig hantera det mesta i känsloväg och låter det hellre ligga kvar inne i mig och vila än att ta ut det.. För oftast när jag blir arg så vet jag ju inte ens varför jag blir det.

Igår när Danne frågade vad det var så svarade jag helt ärligt..

"Jag är vilse, jag vet inte vart jag är. Min kropp är ett skal, min själ är någon annanstans. Jag känner mig som en levande död. Jag har ingen energi, ingen vilja. Jag är tom."

Och så kanske man inte riktigt ska känna.. Men eftersom att jag gör det så lär det finnas en mening med att jag gör det. Och förmodligen är det på grund av att jag har samlat på mig lite för mycket känslor.. Så nu börjar min lilla bägare som har blivit väldigt stor med åren, blivit överfull.. Sista droppen hamnade i den för drygt 2 veckor sen.. Men det har ändå fortsatt att fyllas på.. Och i natt kunde jag inte stoppa något.

Det är då man är glad att man har en vän hemma.. En vän som du inte behöver säga något åt, för hon förstår ändå.. Josefine är den person som känner mig bäst, näst efter min familj så klart. Men hon är den enda utomstående som faktiskt kan säga att hon känner mig, att hon vet hur jag fungerar..

Inte helt utan och innan, för det finns ingen människa i hela världen som gör de. Bara jag och jag kommer inte låta någon komma så pass långt in..

Jag är komplicerad, ja, jag vet.. Och jag önskar att hälften vore nog. Men jag är inte den enda och det är väl de som gör att jag orkar vara stark.. För att jag vet att jag inte är ensam mot världen, jag är inte ensam med mina problem.. Det märkte man ju bara när man gick i DBT.. Efter så många år som man gått och sagt "Det finns INGEN som vet hur jag har det.." Joodå, det fanns hur många som helst.. Och det fick mig att öppna ögonen...

Det kommer alltid vara någon som har det värre än mig, men det säger inte att jag inte mår dåligt. För det gör jag.. Jag mår inte bra någonstans.. Och helt ärligt, min största önskan är faktiskt inte att må bra.. För jag har lärt mig hantera alla känslor (ganska bra). Just det här med ledsamheten är det svåratste, för jag vet inte vad jag ska göra med ångesten som bubblar upp då.. Men det är bara leta nya lösningar..

Så, kära kropp, nu tar jag semester från mig själv.. Jag har ett möte som är viktigt den här veckan som kommer, annars tänker jag bara va.. Se till att det mesta försvinner ur den.. 

P&K Michilicious