Michilicious

Allt har verkligen vart tiptop idag.. Har murat klart min kub och ska bara fylla i fogarna.. Har vart övertrött och därför väldigt fnittrig. Har haft en super dag.. Men sen kommer kvällen och tankarna börjar snurra.. Vad är det för känslor som egentligen växer i mig? Vad är det jag känner, vad är de jag vill?

Jag har ett mål med mitt liv, men som vanligt ställer jag för höga krav på mig själv och därav saboterar jag allt som finns runt om kring mig. Jag blir arg, arg på mig själv.. Men tar ut de över människor som förtillfället råkar göra något som gör mig förbannad.

Jag är förvirrad, förvirrad och ännu mer förvirrad. Ångest.. Ångest som växer för att jag inte vet vad jag vill.. Jag är komplicerad, komplicerad och svår. Svår att förstå sig på. Jag är på ett ställe, där alla är trevliga, ja nästan alla.. Jag kommer hyffsat bra överens med alla, vissa har jag väl bättre kontakt med än andra.. Men så är det ju vart man än kommer..

Jag gör val, val som jag kanske inte borde göra.. För jag vet att de kanske sårar mig mer än vad jag egentligen trott.. Jag gör det som är bäst för mig.. För, för en gångs skull vill jag tänka på mig själv. Vara egoistisk och ta mig före alla andra. Ha mig själv i fokus. Jag nästan skiter i vem som saknar mig där hemma och inte, för jag mår bra av att vara i Skövde. Jag mår bra av att gå i skolan och göra de jag verkligen vill göra.

Jag är rädd.. Först var jag rädd för att flytta så långt från alla mina vänner och hela min familj.. Nu är jag rädd för att jag aldrig vill flytta tillbaka.. Jag vill inte vara beroende av någon, jag vill klara mig själv. Stå på egna ben. Och nu gör jag de..

Ångesten jag har är inte allvarlig. Den är helt okej, jag kan klara av den.. Även om tårarna sakta rullar ner för mina kinder. Varför? Jag vet inte.. Jag tänker för mycket. Tänker på rätt och fel. Vad som är bäst att göra och vad som faktiskt känns rätt. Ska jag erkänna saker för mig själv eller ska jag bara skita i det för att de ändå inte spelar någon roll längre?

Jag är rädd, rädd för känslor.. Jag är rädd för förhållanden, för på ett eller annat sätt lyckas jag alltid förstöra. Kanske är det bara jag och min vridna hjärna som tror att jag förstör, men det känns verkligen så ibland.

I fredags när vi festade, så satt jag och snackade med en kille här som jag har fått väldigt bra kontakt med. Riktigt trevlig är han.. Han är tydligen ingen sån som festar egentligen, men i fredags drack han lite.. Och då sa han en sak som fick mig att bli så glad. Något jag inte fått höra på länge. Han sa "det spelar ingen roll vad alla andra tycker, för du är söt Michelle." Och jag blev så glad så jag till och med rodnade, kanske inte så mycket att det syntes på utsidan, men de kändes inom mig.

Och de känns så värdelöst när alla sitter och snackar om hur länge dom har vart i sina förhållanden och hur bra dom har de. Och hur mycket dom älskar varandra och puttinutti.. Mitt längsta förhållande varade i 5 månader. Så de måste fan vara något fel på mig.

Jag ska bygga upp en känslomur. En mur som ingen ska få bryta ner.. Jag kan inte släppa in någon i mitt liv ordentligt för de skiter sig bara. Eller skiter de sig för att jag aldrig riktigt släpper in någon? Frågor som ingen kan svara på..

Nej, nu skiter vi i ångesten.. Finns ingen mening med att ha den.. Den gör ändå ingen nytta.. På med pokerface igen och var glad. Imorgon är en ny dag och då ska jag fortsätta med helvetes kuben!

PEACE Michilicious