Michilicious

Alltså, när tar motgångarna slut? När vänder turen? När är det min tur att lyckas? 

 

Frågorna kan jag fortsätta med, men det är inte dom jag vill ha ut, det jag vill ha i utbyte är svar.. Min mamma brukar säga att "det löser sig alltid".. Jo, i mitt liv har det ju typ gjort det.. Men sen vänder det lika snabbt igen..

 

Om några dagar är det exakt 1 ½ år sen jag flyttade 40 mil från alla jag kände, bort från all trygghet och mitt säkerhetsnät.. Jag flyttade från min familj, mina vänner och alla andra som ALLTID funnits där och fångat upp mig när jag behövde det. Och jag kommer så väl ihåg hur förbannat jävla skit kasst jag mådde när jag klev av tåget i Skövde, den ångesten och nervositeten går inte att jämföra med NÅGOT annat i denna värld. Och när jag sen klev in på boendet och insåg att FUCK, jag ska bo som ensam tjej med 40 killar, hur FAAAAN kommer det här sluta? Då steg ångesten lite till.. Men jag fann många vänner, jag hittade några guldklimpar i den tunga vardagen, sen att jag fick en fantastisk vän i själva skolan också, som dessutom var en tjej, var ju bara ett plus i kanten. Det är nog mycket tackvare henne som jag stod ut också.. För med henne kunde jag verkligen släppa ut all skit som tyngde ner mig.

 

Jag gick en utbildning, bodde i en student korridor och samtidigt som det var det roligaste jag vart med om så var det även fruktansvärt förjävligt.. Så många fester (ja, jag vet att det tillhör!), så mycket droger, så förbannat mycket skitsnack och folk som var för fega för att stå för sina åsikter, så många tjaffs.. Men givetvis var det inte bara negativt.. Jag hade som sagt förbannat kul och vissa personer är de skönaste människorna jag träffat. Korridorshäng, takfester, krogen, pokerkvällarna, pingisturneringar och vänner för livet. Men även om den resan jag gjorde var det bästa jag egentligen gjort, för det var första gången i mitt liv som jag genomförde något fullt ut.. Jag lyckades! Meen, sen svängde det ju ganska snabbt, gick en utbildning och fick inte tag i någon lärlingsplats.. 

 

Så, jag har en halvklar utbildning som inte ger mig kompetens till något och så har jag en plattsättarutbildning som jag inte kan få jobb inom och som inte ger mig kompetens till något annat än just det.. Och det känns förjävligt!

 

Mitt humör pendlar upp och ner snabbare än någonsin men jag är även bättre på att dölja det och hålla det inne och sen släppa ut det i ensamhet, för det är ingen som gjort något, det är ingen som ska behöva lida pga min ångest.. Ingen ska behöva ta någon onödig skit.. Men helt ärligt så vet jag inte varför det är så här just nu.. För jag är lycklig, jag är rätt stabil i mig själv.. Kanske beror det på konstant rastlöshet och alla tankar kring pengar som stör mig.. jag vet inte.. 

 

Eller är det alla krav på att man måste vara vuxen och passa in i samhällets ramar? ingen aning.. Det enda jag egentligen vet är att jag är förbannat jävla less.. Men jag vet inte vad det är jag är less på, kanske är det alla krav.. 

 

Ibland önskar jag verkligen att jag var typ 5 år och kunde krypa ner i mammas famn igen.. Inga krav, inga måsten.. Du får vänner genom att fråga om man ska leka, inga bekymmer, inga tankar kring något annat än att bara va.. Sen att jag inte riktigt var sån är en annan sak.. För jag var en diktator, jag skulle bestämma och de som inte följde mina regler fick inte vara med.. Kläderna krånglade och trasslade sig, dubbla lager kläder var bara att glömma.. Min stackars storesyster fick genomlida mycket på vägen till skolan.. Oj oj, förlåt Jennifer och tack för att du är en sån underbart snäll människa!! Men ibland önskar jag att jag var sådär genom snäll.. Men det är jag inte, jag är rätt elak egentligen, fast bara mot personer som förtjänar det.. Är någon snäll mot mig är jag det automatiskt tillbaka, men beter någon sig som en jävla idiot ja, då är det idioti människan förtjänar.. 

 

Nej, jag vet egentligen inte vad jag ville med det här.. Sååå, jag säger bara..

 

PEACE motherfuckers!!! 

 

Michilicious